Recension: Syster Död (2023) – prequel till spansk skräcksuccé

Sex år efter den spirituella skräcksuccén Veronica (2017) är den spanske regissören Paco Plaza tillbaka med en ny andlig rysare som tar tillvara på den blinda Syster Död (Consuelo Trujillo) i Veronica. Syster Död, technoinramad prequel till Veronica, utspelar sig i ett hemsökt kloster under efterkrigsåren och berättar Syster Döds, eller ska vi säga Syster Narcisas, bakgrundshistoria.

När lillflickan Narcisa (Ainoa Fernandez) tycker sig få syn på jungfru Maria hamnar hon i hela Spaniens synfält och får växa upp med att folk förföljer henne med böner om att bli botade. För att undkomma uppmärksamheten väljer den vuxna Narcisa (Aria Bedmar) att gå i kloster och undervisa barn där. Det blir snabbt tydligt för syster Narcisa att det gamla klostret hemsöks. Naturligtvis har barnen järnkoll, en osalig ande (Almudena Amor) är i farten, men nunnorna gör allt för att tysta dem. Syster Narcisa envisas med att snoka, kosta vad det kosta vill.

Konsten att vara spretig och förutsägbar på samma gång – check

Det är välspelat och snyggt, men under större delen av filmen är det lite tamt och trist. Det är tydligt att något är väldigt fel, ett otal otäcka oförklarligheter sker, det hela har vibben av en deckarthriller – men det ges knappast ledtrådar till varför de övernaturliga händelserna inträffar.

På något vis lyckas de första två tredjedelarna med konsten att vara spretig och förutsägbar på samma gång. Först i sista tredjedelen tar det fart och röda trådar flätas ihop. Men många återkommande, laddade detaljer förblir ouppklarade. Jag förstår fortfarande inte varför i allsin dar den osaliga anden jämt ville fördöma och döda folk genom att leka hänga gubbe.

I den sista tredjedelen får vi motivet till den osaliga andens osalighet: våldtäktsvrede kombinerad med helig mammavrede över en vårdslöshetsdödad oäkting. Den våldtagna andens berättelse får syster Narcisas blodiga ögon att tåras i sympati, trots att anden (OBS! Spoiler-varning!) har haft ihjäl Rosa (Sara Roch), ett av barnen Syster Narcisa undervisade.

Därefter börjar Syster Narcisa hjälpa anden att hämnas genom vad som verkar vara en tidsresa, med ett antal spektakulära dödsfall som följd, där vi ser en och samma nunna dö som både ung och gammal. Visst, det anden råkade ut för var fruktansvärt nog att trigga sympatitårar och hämndlystnad, men är det nog för att förlåta mordet på en elev?

Hade det inte varit för den konstant närvarande technomusiken med fräcka inslag av psalmsång hade jag troligtvis upplevt Syster Död som outhärdligt tung och deprimerande. Den dunkande, tidsmässigt förtjusande malplacerade koralelektronican balanserar upp den tunga kristna symboliken och friskar upp den dystra klostermiljön, med en lite edgy, busruskig stämning som resultat.

Halloweenkuriosa

Såväl "Veronica" som dess prequel "Syster Död" tar avstamp i sanna historier. Veronica baseras på en historia från 1991 då tonåringen Estefania Lazaro bestämde sig för att tillgripa en ouija-bräda för att hjälpa en kärlekskrank klasskamrat få fatt i sin pojkvän som nyss dött i en motorcykelolycka. Klasskamraterna som närvarade vittnade om hur rök steg upp från brädan, rök som Estefania inandades.

Kort därefter började övernaturliga saker hända, Estefania blev oförklarligt sjuk och dog, varpå familjens hus började hemsökas. När familjen inte längre stod ut med att gå in i sitt hem tillkallades polis som gick in i huset för att undersöka. Polisrapporten blev legendarisk; smällande dörrar, våldsamma ljud från tom balkong, fotografier som plötsligt flammar upp… Ljuvligt skräckfilmsstoff.

Även Syster Död inspireras av verkliga händelser, men betydligt lösare. Någon som hört talas om Garabandal-uppenbarelserna, då fyra skolflickor i byn San Sebastián de Garabandal i Spanien plötsligt fick för sig att de sett jungfru Maria och ärkeängeln Mikael?

"Syster Död" finns tillgänglig att streama på Netflix.