Sweet Girl (2021)

Att en tvist kan höja såväl som sänka en film finns det flera exempel på. För att hitta några ligger regissören M. Night Shyamalan nära till hands, då han i vissa fall lyckats väl (Sjätte sinnet, The Visit) och i andra extremt dåligt (The Village). Han är med andra ord både erkänd och ökänd för sin förmåga att mot slutet av sina filmer komma med en oväntad överraskning. 

Exakt vad det är som gör att en tvist fungerar eller inte finns det troligen mycket att säga om, men ett som är säkert är att den måste existera inom ramen för vad som är tänkbart i filmens historia. Annars kommer man som tittare uppleva det som att den kommer från ingenstans. Just detta snedsteg är Sweet Girl är ett slående exempel på. 

Jag tänker inte avslöja tvisten för er som tänkt se filmen, men vad jag kan säga är att den är helt osannolik utan någon som helst rim och reson. Den är framkrystad och ställer sådana orimliga krav på en av karaktärerna att det är omöjligt att köpa som tittare. Det här är helt enkelt under all kritik. 

Helt okej tills tvisten kommer

Men fram tills att filmen tar sin vändning, är Sweet Girl en klart sevärd far och dotter-thriller (Jason Momoa och Isabela Merced gör rollerna) där de båda kämpar för att ge rättvisa åt mamman i familjen som tragiskt nog gick bort i cancer. De ger sig ut på jakt efter ansvariga i ett stort läkemedelsföretag, som skoningslöst mutat en konkurrent till att dra tillbaka en ny och billigare cancermedicin (vilken hade kunnat bli mammans räddning). 

Inledningsvis gör filmen några tidshopp: den börjar i slutet, hoppar tillbaka till tiden då mamman levde och hoppar sedan framåt igen. Ingen har lyckats ställa läkemedelsföretaget till svars, men när pappan kontaktas av en journalist, som påstår sig ha bevis för att läkemedelsföretaget är onda, utvecklas det hela till ett slags katt och råtta-lek där pappan och dottern tar upp kampen på egen hand. De både jagar och jagas.

Till skillnad från en av Netflix andra sommarpremiärer, som usla Beckett, är motivet till varför huvudkaraktären i Sweet Girl gör som han gör ändå köpbart. Vi förstår pappans desperation på samma sätt som vi förstod Liam Neesons fadersfigur i Taken (2008) eller Harrison Fords oskyldigt anklagade doktor i mästerverket Jagad (1993). Och precis som Neeson och Ford har Jason Momoa tillräckligt med råbarkad karisma för att ändå göra sin pappakaraktärs desperation och tillvägagångssätt något så när trovärdigt. 

Men sen kommer den obegripliga tvisten, som bara blir sämre ju mer jag tänker på den. Den är inget annat än ett tafatt försök att få tittaren att häpna. Och visst häpnar man – över hur dåligt det är. 

Med sitt låga betyg landar Sweet Girl på vår lista över årets sämsta filmer!