Stuck Together (2021)

Under coronapandemin stängs hela världen ned, och i den här filmen får vi följa några udda familjers tillvaro i Paris under omständigheterna. I ett lägenhetshus i centrala Paris kan vi följa hur de olika familjerna reagerar på det nya viruset som sprider sig världen över.

Det alla har gemensamt är den stora rädslan och ovanan att ha ett livsfarligt virus att brottas med. 

Jag ska vara ärlig och berätta direkt att jag inte har särskilt mycket gott att säga om den här filmen. Dock kan jag med glädje konstatera att miljön – alltså lägenhetshuset i Paris – utgör något som känns som taget ur en svensk julkalender.

Den mysiga innergården, stjärnorna som tindrar över det Parisiska taket och tittandet på sina grannar genom fönstren, allt detta är komponenter som påminner mig om barnfilmer och julkalendrar från min barndom.

LÄS OCKSÅ: Romantiska komedier – våra tips

Nutida men knappast originell

Filmen är väldigt nutida (inte så konstigt med tanke på pandemin) men ändå lyckas den på något vis kännas år 2020. Det är ingen sprakande humor, utan tänk dig istället att du tar varenda dad-joke som sades under pandemins början och paketera det så att det får plats i en film med ca. två timmars speltid. Det är den dystra sanningen. 

Filmen driver även med stereotypen av hur folk som är väldigt covidrädda reagerar. Det dyker till exempel upp ett postbud i en trapp och pappan i en av familjerna tror i princip att han blir covidsmittad bara av att se en person som inte tillhör hans familj. Även om det var lite så det såg ut för många i början av denna världsomspännande pandemi, så går det inte i dagsläget att hitta någon konkret humor i sådana exempel. 

På många ställen blir stereotyperna lite för överdrivna. Till exempel vill man framställa en forskare (som forskar på ett vaccin) som väldigt ovetande – detta kanske för att belysa den breda okunskapen om viruset och de många olika bud alla fick under pandemins första halvår.

Filmen misslyckas med att göra humor av igenkänningsfaktor

Igenkänningsfaktorn är förhållandevis stor när karaktärerna i filmen ständigt frågar sig “Har jag covid?” – det var så vi alla kände när vi först fick höra om viruset. Som sagt så tycker inte jag att det fungerar att spela på igenkänning i skapandet av den här filmen, det är en komedi och ska vara rolig men jag kan räkna antal gånger jag fnissade till på ett finger.

Regissören Dany Boon har även försökt att göra mer utvecklade relationer mellan de boende i huset. Exempel på detta är hur en mamma är otrogen med sin granne och två barn som blir kära i varandra. Men inte heller här tycker jag att det blir något vidare djup.Filmen faller liksom hela tiden på ett osynligt målsnöre och lämnar mig allt annat än imponerad.

LÄS OCKSÅ: 5 franska romantiska komedier