Recension: Squid Game (säsong 2) – magin borta när Netflix-succén återvänder
Mycket går fel när ”Squid Game” kommer tillbaka
Den andra säsongen av ”Squid Game” kommer inte i närheten av sin mästerliga föregångare. Men det finns en grundkvalitet som hindrar den från totalt fiasko.
För mig är den första säsongen av Squid Game helig och bland det absolut bästa Netflix har skakat fram. Den har en konceptuellt urläcker premiss, en lekfull och skrämmande arena med mycket mystisk, en perfekt protagonist och minst lika underbara antagonister, ett omskakande våld och en ikonisk estetik. Allt med skickligt underbyggd samhällskritik.
Att man vill se mer av denna produktion är därför givet. Lika självklart är det väl att en uppföljare inte kan leva upp till de skyhöga förväntningarna. Squid Game säsong 2 är däremot usel i jämförelse med den första säsongen, och riktigt så dålig hade den inte behövt bli.
Den andra säsongen utspelar sig flera år efter händelserna i den första. Seong Gi-hun är fortsatt nedslagen – men allt annat än besegrad. Det visar sig att han jobbar på sin hämnd mot organisationen som driver de sadistiska spelen med ett tydligt mål: stoppa deras verksamhet en gång för alla. När han lyckas komma i kontakt med spelledaren erbjuder han sig att vara med i spelet en andra gång. Väl där tänker han ta chansen att stoppa dem från insidan.
Många upprepningar av den första säsongen
Det här är en ambitiös säsong som vill ge oss extra allt. Förutom att ta tillbaka spelen, planterar den fler sidospår och fler karaktärer. Genom att låta oss följa en av väktarna bakom kulisserna vill den ge oss nya perspektiv på ön. Spelmässigt har man också gjort vissa justeringar. I den här säsongen röstar deltagarna efter varje spel om de vill fortsätta eller kasta in och åka hem till fastlandet. Vidare får vi se nya dödliga spel som Seong Gi-hun och hans nya bekantskaper tar sig an med stort mod.
Parallellt med spelet får vi även den här gången följa polisen Hwang Jun-ho. Han har överlevt mordförsöket på honom i hans tidigare undercover-tripp till ön och försöker nu gå vidare med livet, men hemsökt av det förflutna kan han inte låta bli att ge sig ut dit på nytt. Problemet är bara att han inte kan lokalisera sig fram till den rätta ön. Med tiden knapp tar han hjälp av en lokal fiskare i hopp om att navigera sig fram.
Det är mycket som känns upprepande med Squid Game säsong 2. Vissa upprepningar får vi såklart räkna med, annars vore det ju inte samma serie, men problemet är att säsongen ovanpå detta känns hastigt genomförd. Ett hafsverk som spretar med lösa trådar och som saknar den ljuvliga finess originalet hade. Och trots att den tog tre år att göra är den nya säsongen tre avsnitt kortare – med väldigt varierande speltid.
”Squid Game” säsong 2 är sämre på alla plan
Det är svårt att veta i vilken ände man ska börja peka ut bristerna med Squid Game säsong 2, men vissa missar är klart värre än andra. Jag har väldigt svårt att får grepp om Seong Gi-huns strategi för att stoppa spelet. Ena stunden känns den genomtänkt och logisk, och andra gånger fullt improviserad eller också bara korkad. Karaktären i sig känns inte heller lika självklar längre. Han har, om än fullt förståeligt, blivit en fåordig och tråkigare version av sig själv.
Förutom ett förvirrat berättande och en trött protagonist saknas det en hotbild mellan spelen. Istället för den otäcke Jang Deok-su har vi här en skittöntig rappare med lila hår och hans lika pajiga polare, som hur mycket de än försöker inte kan framställs som hotfulla.
En annan stor miss är att storyns B-spår med Hwang Jun-ho får på tok för lite utrymme för att kunna sätta sig och engagera. Men besvikelsen med den nya säsongen stannar inte vid berättarmässiga missar och ett undermåligt karaktärsgalleri, även det visuella har ett unket skimmer över sig som gör att jag känner en ännu större distans.
Squid Game säsong 2 är sämre på alla plan. Men, det finns en viss grundkvalitet som ändå gör den någorlunda spännande och underhållande. I grunden är det härlig high concept med höga insatser. Spelen är fortsatt intensiva och man vill, trots uppenbara brister, veta vad som ska hända härnäst. Det ska också vara sagt att det här är en set-up inför säsong tre, som kan göra att vissa av de mer oklara delarna går ihop bättre.
Säsongen saknar originalets magi, och riktigt så här dålig hade den inte behövt bli om man hade tagit fram ett mindre snurrigt manus och jobbat mer med karaktärerna.