Speed Cubers (2020)

Härommånaden såg jag dokumentären Spelling the Dream på Netflix och blev lite sådär nördigt förtjust i hur härligt det är att streamingtjänsten kan erbjuda något så nischat som en dokumentär om tävlingsstavande underbarn (ganska långt ifrån min egen vardag).

Det finns något genuint fint i en film som väljer att tackla ett lite okänt, undanskymt ämne för att visa upp den passion som finns därunder. Att dokumentären dessutom var riktigt bra var mest ett plus i kanten. 

Nu står vi här med Speed Cubers, en film med ett till synes liknande nischat ämne: "speedcubing", det vill säga personer som tävlar i ett lösa en rubriks kub så snabbt som möjligt. Eftersom jag själv är en individ vars tålamod eller strategiska förmåga mest kan sammanfattas med ordet "kort", har den mångfärgade kuben fått många skeptiska blickar av mig under åren. Att därför se individer klara av att lösa kuben på sex sekunder är för mig helt gudalikt. Men förutom min nyfunna fascination för sporten, hur bra är dokumentären i sig?

Den är bra, men för kort.

Där Spelling the Dream höll på i nästan 90 minuter är Speed Cubers över på blott 40 minuter. Jag vill ha mer! Dokumentären fokusera på två av de bästa "snabbkubarna": Feliks Zemdegs och Max Park, och deras relation till sporten men också till varandra som kompisar och rivaler, men på grund av längden hinner inte filmen gå så djupt som jag hade önskat.

Det är ju mycket ska hinnas med på 40 minuter. Feliks och Max presenteras t.ex. först som rivaler där Max är underdogen som försöker slå Feliks alla rekord, men sen är de plötsligt vänner och dokumentären skiftar fokus mot det kamratskap som sporten har skapat. 

Missförstå mig rätt, det är rörande men dokumentären hade tjänat på minst 20 minuter till. Resultatet av den korta längden blir att mycket känns förhastat och att känslorna endast landar på ett ytligt plan. Max har exempelvis autism och kublösandet blir ett sätt för honom att nå ut till omgivningen. Även detta hade kunnat utvecklats. Det finns så mycket potential som inte riktigt tas tillvara på.

På ett sätt kanske den korta längden har gett mig blodad tand för att söka mig vidare inom sporten själv, men som helhet blir dokumentären endast en finstämd berättelse om två kamrater med ett gemensamt intresse. Inte mer än så. Kalla mig kräsen men jag vill veta mer.

Förhoppningsvis kommer Netflix fortsätt att leverera liknande dokumentärer som belyser undanskymda sporter och individer.