Recension: Släpp taget (2024) – så bra är svenska filmen på Netflix

Efter en riktigt lyckad sväng till utlandet, där hon regisserat avsnitt till både sensationella Baby Reindeer och hyllade Apple-serien Bad Sisters, är Josephine Bornebusch tillbaka med en ny svensk film som hon skrivit,  regisserat och gjort huvudrollen i. Släpp taget följer en krisande familj som på mammans begär packar bilen och roadtrippar ner till Skåne för att stötta dottern i en stor poledance-tävling. Alla är slitna, stämningen bland dem är kaotisk och äktenskapet står på ruinens brant. Ett sista försök att hålla ihop familjen som känns dömt att misslyckas. 

Guldbaggevärdiga prestationer av Bornebusch och Pål Sverre Hagen

När Josephine Bornebusch träffar helt rätt är hon oslagbar, som vi såg med den första säsongen av Älska mig där varje scen och karaktärsöde känns perfekt avvägt. Det är hela tiden skevt, äkta, varmt och rörande. Aldrig smetigt. Jag vill inte säga att Bornebusch peakade redan då – allt hon gör är åtminstone bra – men det är frågan om hon lyckats hålla en lika konsekvent högstanivå som då. Släpp taget är helt klart bland det bästa hon gjort, men även här finns det plumpar att gräma sig över. 

Man behöver inte se många minuter av Släpp taget för att känna kvaliteten som finns i allt från fotot och regin till skådespeleriet. Både Bornebusch själv och norske Pål Sverre Hagen som spelar Stellas man Gustav borde vara nominerade i sina respektive kategorier när det vankas guldbaggegala. Alla som sett Exit vet hur bra Pål är, men han får vi se mer av hans bästa sidor när han spelar en lagom hjälplös men också innerst inne kärleksfull pappa. 

Känslorna blir för stora

Det finns så mycket positivt att säga om Släpp taget som är fruktansvärt jämn och bra – tills dess att berättelsen tar en dramatisk vändning. Plötsligt förstår vi varför Stella insisterat på att familjen ska göra denna resa trots att ingen av dem egentligen står ut. Denna initialt lilla berättelse om en familj på fyra personer får plötsligt sina insatser ordentligt höjda. Jag förstår varför man valt att berättelsen denna injektion, det måste till något stort för att de ska kunna räddas.  

Men till slut blir känslorna för stora.

Josephine Bornebusch älskar starka känslor, och när det fungerar blir det bättre än något annat. Men ibland tar sentimentaliteten över och detta händer i Släpp taget som inte knyter ihop säcken med finessen den förtjänar. Finalen skriver oss smärtsamt mycket på näsan när Stella, till finstämda pianotoner, håller en överflödig monolog om alla de känslor vi redan känt henne känna under resans gång. Jag önskar att man hade fimpat denna emotionella avhandling och hållit slutet mer jordnära, som resten av filmen är. Men till det stora hela ger Släpp taget oss en grundad och stark berättelse om en familj som behöver återupptäcka kärleken till varandra. Betygstrean är stark och jag kan bara se det här vara en film som går hem hos tittarna. 

"Släpp taget" har premiär på Netflix den 1 november.