Under the Shadow (2016)
Med sin långfilmsdebut Under the Shadow bjuder den iranska regissören Babak Anvari på en nyanserad skräckfilm där verklighetsburen skräck – i form av krigsterror och skuldkänslor – blandas med ett barns mardrömmar om övernaturliga varelser.
Historien kretsar kring mamman Shideh (Rashidi), dottern Dorsa (Manshadi) och fadern Iraj (Naderi). De bor tillsammans i Teheran mitt under det pågående kriget mellan Iran och Irak på 80-talet. Familjeförhållandena är minst sagt ansträngda. Shideh, som har varit politiskt aktiv i den iranska revolutionen, får inte återuppta sina läkarstudier. Åttaåriga Dorsa drömmer mardrömmar om djinner (ökenandar) och har svårt att sova. När Iraj, som är utbildad läkare, får direktiv om att stationera sig i en krigszon vägrar Shideh att följa sin makes råd om att flytta in hos hans föräldrar. Istället tänker hon stanna i lägenheten tillsammans med sin dotter och vänta ut bombningarna. Hon anar dock inte vilka övernaturliga krafter som komma skall.
Under filmens första halva lägger Anvari stor vikt vid att etablera familjens konflikter och ger oss ett högklassigt relationsdrama. Shideh tyngs av skuldkänslor gentemot sin nyss avlidna mamma, som alltid ville att hon skulle satsa på läkaryrket. Därför ser hon återupptagandet av sina studier som ett sätt att äntligen leva upp till sin mammas förväntningar. När detta inte är möjligt överför hon sin ilska på maken och anklagar honom för att inte visa tillräckligt med stöd.
Utöver de briljanta relationsstudierna är Under the Shadow på många sätt en påträngande klaustrofobisk upplevelse. På grund av kriget och de frekventa bombningarna är Shideh och Dorsa fångar i sitt eget hem. Fast är de verkligen säkra i sitt fängelse, vad händer om en annan slags ondska tar form inom väggarna?
Jag tycker att Babak Anvari lyckas väl med att utforska mänskliga brister i skräckformat och han gör klokt i att inte använda sig av billiga jump-scares. Istället har han lagt fokus på manuset och ger oss en innehållsrik historia där huvudkaraktärerna tampas med sina största rädslor; att inte kunna tillfredsställa en bortgången, förmodligen alltför dominant mamma; att leva i ett samhälle där förtryck hör till vardagen och att vara fången i sitt eget hem. Manuset är lysande och det märks att regissör Anvari haren god förståelse för hur människan tänker och påverkas.