Sardar Ka Grandson (2021)
När genrer kolliderar.
Indiens enorma filmmotor spottar ut ungefär 2000 filmer varje år. Det är naivt att anta att alla ska vara färgglada musikaler som landet är känt för. Men vad Sardar Ka Grandson ska föreställa för genre, det är ett mysterium i sig.
Visst har man sett en del svärmorsmardrömmar på film förut men Amreek (Arjun Kapoor) är något ut över det vanliga. Som anställd på sin flickväns flyttfirma i Los Angeles river han mer än hjälper med sin klumpighet och naivitet. När måttet är rågat för flickvännen dumpar hon honom med de sista orden: du vet bara hur man har sönder saker, inte hur man lagar dem.
Amreek flyttar hem till Indien igen till sin stora familj. I precis rättan tid visar det sig då hans farmor precis kommit hem från sjukhuset och inte lyssnar till familjens goda råd. Hon lyssnar bara på sitt älsklingsbarn Amreek, menar dem. Fast besluten att motbevisa sin flickvän sätter Amreek ut på en resa för att uppfylla sin farmors största och kanske sista önskan vilket är att hon ska få besöka sitt gamla hus igen. En komisk och kaotiska resa väntar honom.
Man ska inte dra ett lands alla filmer över samma kam. Därför ska en definitivt inte förvänta sig en färgsprakande, livlig musikal när Sardar Ka Grandson startar. Att förvänta sig enbart Bollywoodmusikaler från Indien är som att anta att Sverige enbart producerar Astrid Lindgren-filmer eller Latinamerika bara telenovelas. Med det sagt är det oklart vad denna film ska klassas som. Vad som börjar som en komedi mynnar ut i ett sentimentalt familjedrama för att sedan plocka upp lite politiska teman. Och ja, det finns musikalnummer.
LÄS MER: Se den första trailern till musikalfilmen Dear Evan Hansen
Självklart kan genrer mixas. Det är nästan att föredra för att slippa undan de generiska fällorna allt för många renodlade komedier eller exempelvis skräckfilmer trillar i. Men i det här fallet innebär det att ingenting riktigt kommer till skott. Den komiska sidan är för mjäkig för att dra på smilbanden och det är en dödssynd i sig. Försöken till känslofyllda ögonblick mellan Amreek och farmodern känns påtvingade och regisserade. Ingenting som sägs eller ageras är naturligt vilket är ännu en synd i alla filmskapares bok. Men det tradigaste av allt är ändå de fragment man har hopp för: musikalnumren. Varken väl koreograferade eller snyggt klippta faller de platt. Filmen hade klarat sig bättre utan dem.
Ingenting kommer till skott.
Med risk för att förarga en del är produktionen på sina ställen i klass med en hobbyfilm eller en skolproduktion. Förvånande när den är uppenbart påkostad och i Netflix förtroendeingivande händer. Ingenting får riktigt landa, varken skratt, tårar eller låtarna.
Då är ändå speltiden längre än två timmar.
MER LÄSNING: