Russian Doll (säsong 2)
Säsong 2 tar oss med på en skattjakt genom tiden.
Den andra säsongen av Netflix pärla, "Russian Doll", är äntligen här. Helheten i den uppföljande säsongen når inte upp till samma höga nivå som i den första, men det är fortfarande en stilsäker och underhållande resa som bör ses.
Den första säsongen av "Russian Doll" slog ned som en bomb från streaminghimlen när den kom. Natasha Lyonnes mörka komedi där hennes karaktär fastnade i en dödsloop överraskade många och kammade hem hela tre stycken Emmystatyetter. Serien kändes avslutad efter sin första säsong, men det skulle visa sig att universum inte riktigt hade djävlats klart med Nadia (Lyonne) ännu.
I den andra säsongen är det dock inte döden som lurar runt varje hörn, utan en helt annan tid. Fyra år har passerat sedan den första säsongen när Nadia en dag kliver på tunnelbanan och upptäcker att den tar henne raka vägen till 1980-talet. Inte nog med det, hon är dessutom fast i sin mammas kropp – under tiden som hon är gravid med Nadia.
Nadia tar denna nya oväntade vändning i vardagen med relativ ro – tidsresor är väl trots allt inte lika påfrestande som att fastna i en dödsloop – och börjar fila på hur hon ska kunna ta sig ur detta nya, lite snällare mysterium. Detta leder in Nadia på en jakt, som bokstavligt talat sträcker sig mellan andra världskriget och nutid, efter familjens försvunna besparingar.
Luddiga regler och ett avslut som lämnar mer att önska
Styrkan i den andra säsongen av "Russian Doll" ligger i första hand i detaljerna. I ännu större utsträckning än i den första säsongen levererar Lyonne sylvassa och dräpande repliker som ingen annan skådespelare hade klarat av att göra med samma kompromisslöshet som henne.
Samtidigt är varje avsnitt tonsäkert presenterat både i form av balansgången mellan drama, komedi och surrealism, och i form av fotot som lekfullt och inspirerat fångar det existentiella mörker som är grunden till så mycket av humorn i serien.
Trots stilsäkerheten och den vassa dialogen når inte Russian Doll säsong två högre än en stark trea i betyg. Det beror främst på två saker: reglerna för världen i den andra säsongen upplevs som mer eller mindre obefintliga och i slutändan känns resan som vi gjort med karaktärerna aningen meningslös.
Den första säsongen av Russian Doll följde ett väldigt tydligt ramverk (åtminstone fram till slutskedet då insatserna höjdes och förutsättningarna ändrades), men i den andra säsongen lyser den typen av tydlighet med sin frånvaro. Ena stunden tar tunnelbanan Nadia till 80-talets New York, för att nästa stund ta henne till 40-talets Budapest – och det utan att vi får speciellt mycket att gå på gällande vad som triggar det ena eller det andra.
Den ständigt skiftande logiken gör att resan genom säsongen känns aningen manipulerad och onaturlig. Bristen på några tydliga regler för världen hade antagligen gått att förbise utan några större problem, om det inte vore för att den första säsongen upplevdes som raka motsatsen. Denna andra säsong är mycket svårare att titta på utan att det känns som om man följer en konstruerad berättelse.
Mitt andra problem med säsongen handlar om var den lämnade oss. Utan att spoila innehållet så fick det mig att undra om det fanns någon poäng med hela händelseförloppet. Det känns som om Nadia mycket väl hade kunnat befinna sig på exakt samma plats i slutet av säsongen även om en portal till dåtiden inte hade uppenbarat sig för henne.
Detta förkroppsligas egentligen ännu mer av Alan (Charlie Barnett), som var fast i samma dödsloop som Nadia i säsong ett. För honom leder tunnelbanan till 60-talets Östtyskland (där hans sinne hamnar i hans mormors kropp), men hans plotline känns i slutändan totalt intetsägande och inkvoterad för att tittaren inte ska behöva fundera på vad som hände med Alan efter den första säsongen.
Visst, säsongen döljer sannolikt något inbakat budskap om att vi inte kan undkomma vårt öde, men i slutändan kunde jag inte låta bli att känna mig lite berövad när jag insåg var den landade.
"Russian Doll" säsong 2 är ett mycket sevärt stycke tv. Även om allt – i mitt tycke – inte klaffade i slutändan, så innehåller den här serien mycket mer kvalitet än det mesta som produceras på Netflix just nu.