Recension: Running Point (säsong 1) – ”Enkel på gott och ont”

I den nya komediserien ”Running Point” på Netflix får vi följa Isla Gordon (Kate Hudson), en kvinna som är dotter till presidenten för basketlaget LA Waves. Efter pappans bortgång tar hennes bror Cam Gordon (Justin Theroux) över rollen som chef men tvingas till rehab efter att ha kört rattfull och krockat sin bil. Cam utser Isla till ny chef för familjeföretaget som i en tuff period för LA Waves tvingas bevisa att hon kan styra lagets motgångar på planen men även cirkusen runt sporten. 

Bygger på trötta stereotyper

Running Point är skapad av kvartetten Elaine Ko, Mindy Kaling, Ike Barinholtz och David Stassen. Dessa tunga namn sätter en press på Running Point då bland annat Kaling tidigare skrivit manus och producerat flera avsnitt till den ikoniska The Office. Det finns med andra ord stor vetskap och förmåga att kunna leverera en stark arbetsplats-komedi i sportslig anda. Det skulle gå att argumentera för att serien haft alldeles för många kockar i köket då Running Point är en binge-anpassad komedi med endast några få höjdpunkter.

Det är en tydlig amerikansk humor och när det är som bäst skämtas det självrannsakandes kring ämnen som ”anti-vaxxers” och ”momagers”. Humorn kommer dock ofta som lätta karikatyrer genom karaktärerna. Islas bröder Cam, Sandy (Drew Tarver) och Ness (Scott MacArthur) är alla skrivna med en typ av syskon-dynamik som är relaterbar men något drygt stereotypisk.

Ness är LA Waves general manager och är brorsan som är deprimerad och äter fast-food medan deras homosexuella bror Sandy är en hälsosam finanschef. Deras relation blir en stereotypisk dynamik av hatkärlek som inte fyller någon funktion mer än att visa på hur (icke-) vrickad familjen är.

Romcom-drottningen Kate Hudson står för en godkänd prestation då hon snyggt spelar den lite världsfrånvända, lite kaosartade men klipska Isla Gordon som hånas när hon tillträder som president för LA Waves. Isla får bemöta mycket sexistiska kommentarer från både sina bröder och basketspelarna, som även de avbildas som en tydlig stereotyp. Alla av dem känns skrivna som karikatyren av en NBA-spelare som dejtar modeller, går på strippklubb och spenderar sina pengar. 

Kate Hudsons karaktär är nästan den enda som inte känns som en enda stor stereotyp, så man har ju inte helt missat möjligheten med välgrundade karaktärer. Hudson visar även hur hon kan växa in i rollen som går från att vara den osäkra kvinnan som blivit förbisedd hela livet till karriärkvinnan med tydligt pondus.

Enkel på gott och ont

”Running Point” bygger dessvärre även på en billig berättarteknik som sparar tid och kraft från att behöva sy in sina karaktärer i historien. Det börjar såklart med ett “you probably wondered how i ended up here” och “this is my messed up brother…”. Det gör serien väldigt enkel att förstå och hänga med i, men man bryter inte den fjärde väggen med briljans likt serier som serien Fleabag (2016), utan det känns mer som ett sätt att mata tittaren med ett överflöd av karaktärer. 

Serien blir väldigt enkel i och med denna berättarteknik, men det är på gott och ont, då den samtidigt ger stort utrymme för den röda tråden att med enkelhet flyta på. Trots att serien sparkar in öppna dörrar lyckas den ha ett snabbt tempo som manar historien framåt och utvecklingen hos karaktärerna känns rimlig men tyvärr stereotypiskt driven. 

Running Point är en lättsam serie som påminner smått om kärleksdramer och har en fniss-vänlig humor på sin höjd. Däremot känns det tydligt hur serien kulturellt känns daterad med det sammanvävda narrativet  av en “girl boss” och “underdog”. 

“Running Point”, sedd i sin kontext, är en Netflix-serie som tydligt riktar sig mot en större massa utan att öppna nya dörrar, men kan räknas som en feel-good-serie som varken lämnar avtrycket, bu eller bä.

Den första säsongen av serien finns nu att streama på Netflix.