The House (2022)

Netflix har tidigare gått ut med att de vill storsatsa på animerade filmer framöver. För en cyniker kan det förstås innebära enbart en sak – oprovocerande underhållning för hela familjen, perfekt avvägt för att sälja fler abonnemang. Döm min förvåning efter att ha sett The House – som enbart kan klassas som den totala motsatsen till ett sådant epitet.

Istället bjuds vi på en tredelad antologi med ett gemensamt tema som knyter samman berättelserna – ett visst hus, som tycks locka fram särdeles surrealistiska händelseförlopp. Alltsammans i stop motion av världsklass med en överhängande mörk och kuslig ton som bekräftar det som vi lärde oss av Coraline (2009) – skräck och animation passar som handen i handsken.

Svetten rinner i pannan

Den första berättelsen gör allra mest skäl för skräckstämpeln och den som suktar efter att skrämmas kommer inte att bli besviken. Här snackar vi klassisk haunted house-stämning med mörka korridorer, groteska varelser och jump scares. Det blir inte ljusare av faktumet att familjen vi följer (som också är de enda människorna i den annars väldigt fabelaktig antalogin) får håret att rysa på armarna bara genom hur de är skapta. Framför allt följer vi två barn som anar illdåd när deras mindre välbemedlade föräldrar blir erbjudna ett nybyggt hus av en magnat, och det med rätta då erbjudandet definitivt följs av fler "strings attatched" än det kan verka som till en början. En utsökt och becksvart uppvisning samt ett perfekt sätt att börja antalogin på.

När svetten rinner i pannan och kudden att täcka ögonen med viftats upp och ned några gånger så spolas vi sedan framåt i tiden till ett något snärtigare inslag och vad som enligt mig är The House allra starkaste berättelse. Det är nutid och en excentrisk råtta (spelad av min husgud, Pulp-sångaren Jarvis Cocker) sliter ut sig för att renovera upp huset och sälja det till förmögna spekulanter. Tonen är ljusare och bitvis lite komisk, men skadedjuren som kryper ut från diverse otätade lister och annat otyg i huset vittnar om att någonting ändå står på tok. Till slut är det dags för visningsdagen och scenerna som utspelar sig här är både komiska och starka – jag känner verkligen för råttan, trots att jag misstänker starkt att han är något av en fuskbyggare. Jag tänker inte avslöja allt för mycket men del två kulminerar i närvaron av ett otroligt besynnerligt par på visningen, där den ena karaktären spelas briljant av den bortgångne Sven Wollter. 

En fantastisk present till de som uppskattar vuxenanimation

I del tre kan faktiskt till och med den som har en stark aversion för skräck-bänka sig i soffan och följa Helena Bonham Carter som animerad katt och irriterad hyresvärdinna i samma hus. Här i oändliga försök till att ta hand om det, med knappa resurser då hon dragit till sig en märkbart kapitalfattig ensemble bestående av unga konstnärer och hippies som hellre betalar i helande kristaller än i pengar. Jag, som älskar skräckfilm, tyckte att del tre var det svagare inslaget av de tre berättelserna men den är inte utan styrkor – vi möts av de kanske vackraste miljöerna och när det kusliga får stiga åt sidan så träder det emotionella istället fram och det gör sig naturligtvis till en ganska lämplig avslutning.

Jag kan inte göra annat än att applådera Netflix och framför allt alla kreatörer som varit iblandade i The House. Visst är det långt ifrån den starkaste filmupplevelsen jag kommer att ha i år, men här är ändå tre riktigt bra kortfilmer som alla visar på att den vackra konstformen stop motion lever i allra högsta grad och att det tidskrävande arbetet som tekniken kräver lönar sig alla gånger. Det är kreativt, underfundigt, läskigt, bitvis gripande och framför allt – en fantastisk present till de som uppskattar vuxenanimation. Se till att ge The House den uppmärksamhet antologin förtjänar!

The House har premiär på Netflix den