Recension: Orion och mörkret (2024) – Charlie Kaufmans "Pixarfilm"

Fyra år sedan sist är det äntligen dags att se vad Charlie Kaufman har kokat ihop den här gången, den briljante manusförfattaren bakom framgångar som I huvudet på John Malkovich (1999), Adaptation (2002), Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004), Synecdoche, New York (2008), Anomalisa (2015) och I'm Thinking of Ending Things (2020).

Nu kanske det låter som att jag gillar allt han har skrivit, det gör jag inte, men jag ser alltid fram emot hans filmer. Få författare är lika kreativa och villiga att tänja på gränserna. Fyra Oscarsnomineringar har det blivit, men jag tvivlar på att Orion och mörkret genererar en femte. Inte för att filmen är dålig på något vis, utan snarare för att det mest känns som ett hopkok av andras idéer. 

Plockat russin ur Pixar-kakan

Här följer vi 11-årige Orion som är livrädd för precis allting. Alltså, verkligen allting. Men mest av allt är han rädd för mörkret. En natt händer det något magiskt, mörkret tar fysisk form och introducerar sig om "Mörker". Orion – livrädd så klart – accepterar till slut att följa med Mörker under 24 timmar och se hur ett dygn i hans ser ut. På så vis hoppas Mörker att Orion ska sluta vara rädd för honom, och kanske allt annat med.

Det är väldigt mycket Pixar över Orion och mörkret, men eftersom den är baserad på en barnbok av Emma Yarlett, som jag inte läst, kan jag inte riktigt svara på hur mycket av detta som Kaufman har nallat eller inte. I Monsters Inc. (2001) följer ett barn med på arbetsplatsen hos monstret hon är rädd för, här gör Orion detsamma. Under arbetspasset får vi även se natten karaktäriserad av figurer som Tystnad, Sömn, Insomnia och Märkliga ljud – mycket som känslor blir karaktärer i Insidan ut (2015).

Bra start och slut, slentrian mitt

Men det är lekfullt och vissa element, som jag inte riktigt vill avslöja, kan jag på förhand med säkerhet är Kaufmans förtjänst. Det finns nämligen ett väldigt roligt metagrepp som för både tankarna till Inception (2010) och Bleka dödens minut (1987). Många gånger skrattar jag högt – särskilt i början och i slutet – under mittpartiet är det dock väldigt slentrian. Samma "A till B"-resa som i princip utgör varje animerad familjefilm. Ett annat klagomål är att Werner Herzog inte är med mer än några sekunder. Det har länge rapporterats om att den legendariske filmskaparen skulle vara med i filmen, det visade sig vara mest ett marknadsföringsknep.

"Orion och mörkret" finns nu att streama på Netflix. För mer läsning, se vår sammanställning med alla höjdpunkter på Netflix 2024.