Recension: Nowhere (2023)

I en dystopisk framtid där Spanien utvecklats till en hårt styrd diktatur, har dess regering tagit sig an uppgiften att utrota landets barn, gravida och äldre för att hantera bristen på resurser. Efter att ha förlorat sitt första barn till regeringen och med ett andra på väg, är Mia (Anna Castillo) och Nico (Tamar Novas) bara en del av befolkningen som desperat gett allt de äger för en biljett ut. Planen är att gömma sig i en container för att sedan smugglas ombord på ett lastfartyg som ska ta dem säkert över havet till Irland, men deras resa är långt ifrån smärtfri.

"Jag älskar dig mer än igår, men mindre än imorgon.”

Med bara varandra som tröst och en enkel väska med proviant stöter de på sitt första hinder när lastbilen som fraktar deras container gör ett plötsligt stopp. Fler flyktingar pressas in i containern innan föraren inser problemet och tvingar gruppen att delas in i två separata fordon – Mia i det ena och Nico i det andra. Nu, utan sin optimistiske make vid sin sida, börjar Mia verkligen att påverkas av den panik och oro som växer inom henne när hon inser att hon kan komma att behöva kämpa för sig själv. Men med mobilkontakt hålls hoppet uppe om att de två kommer att återförenas längst med vägen.

Det hoppet sätts på prov när Mias container faller av lastfartyget under en våldsam storm och hon ensam måste kämpa för sin överlevnad mitt ute i havet utan en glimt av land eller tecken på liv. Med vatten som stiger henne till midjan, sinande proviant, och en vild storm som får containern att tippa våldsamt från sida till sida händer det sista som Mia vill ska hända - hennes vatten går. Med sin nyfödda dotter Noa finner Mia kraft och är fast beslutsam för dem båda att överleva och nå land där hon hoppas återförenas med Nico.

Fasansfull spänning och växande oro

Nowhere är en film som får tid och rum att stanna av medan vi med fasansfull spänning och växande oro ser på när vattnet gradvis stiger, där varje nytt hål eller skiftning av vikt kan vara ödeläggande. Vi fylls av hopp om att allt inte är mörkt men möts snabbt av våg efter våg som sköljer över oss med vetskapen om hur osannolikt överlevnad är när man är fången i ett sjunkande stålfängelse mitt ute i Atlanten. 

Det är en speciell styrka i det enkla när det kommer till Nowhere. Många filmskapare skulle skrämmas av tanken på att låta historien bäras av en ensam karaktär i en sluten miljö utan mänsklig kontakt eller intryck från omvärlden, men regissör Albert Pintó bevisar på ett utmärkt vis att det absolut är möjligt.

Sorg och desperation, stunder av lättnad. Syrebrist, svält, skuld, och en önskan om att ge upp men en överlevnadsinstinkt som väger tyngre. Överlevnadsfilmer av den här varianten är inget nytt, men Nowhere är en film där känslorna och det mänskliga tillståndet leder vägen och där det gnagande hoppet om ett lyckligt slut får oss att hålla kvar blicken från början till slut. Det är en historia om den mänskliga förmågan att överleva i den mest omöjliga miljö och styrkan bakom en moders kärlek, men det är lika mycket en historia om sorg och skuld över att inte vara tillräcklig. Kort sagt är det en film värd att rekommenderas, om man inte har en fobi för vidöppna vatten det vill säga.

“Nowhere” finns nu att streama på Netflix.