Heartstopper (säsong 1)
Will the heart go on?
"Heartstopper" är ett gulligt gaydrama som för tankarna till "Young Royals". Bra skådespeleri bland huvudrollsinnehavarna är det som lyfter serien.
Charlie Spring (Joe Locke) är en tonårskille som har en hemlig romans med skolkamraten Ben Hope (Sebastian Croft). Medan alla vet att Charlie är gay är hans crush ännu inne i garderoben och väldigt noga med att det så ska förbli. Charlie accepterar detta även om det tar honom emot att bli tagen för en främling varje gång de stöter på varandra i korridoren. En dag händer dock någonting som får allting att vända. Charlie hamnar bänk i bänk med en av killarna från rugbylaget, Nick Nelson (Kit Connor), och plötsligt börjar en ny kille intressera honom. Någon som är betydligt trevligare än Ben.
Så inleds det första avsnittet av Netflix coming-of-agedrama Heartstopper, och en gullig om än något spänningsbefriad serie tar sin början.
Sporthatande kille går med i rugbylaget
Genom Heartstopper får vi sedan följa Charlie när han försöker lista ut om Nick gillar honom på samma sätt som han, bland annat genom att gå med i rugbylaget trots att han är usel på sport. Det är rätt underhållande att se hur förälskelser kan få en att totalt släppa på sina principer. Samtidigt som Charlie försöker tolka Nicks intentioner har Nick problem med att förstå sig själv. Hans nyupptäckta attraktion till någon av samma kön gör att hans självbild skakas om, och hur han tacklar detta utgör nog den finaste delen av serien.
Påminner om Young Royals
På många sätt påminner Heartstopper om den svenska serien Young Royals, där vi också får möta två tonårskillar som förälskar sig i varandra. Liksom i Young Royals ställs sedan killarnas kärlek för varandra mot omgivningens homofobi. Young Royals var långt ifrån en Emmy-vinnare och Heartstopper har också sina brister, ändå faller Heartstopper mig mer i smaken än sin svenska tvilling. Anledningen till detta tror jag beror på att Joe Locke och Kit Connor gör verklighetstrogna rolltolkningar av sina karaktärer och att kemin mellan dem fungerar mycket bra. Detta var något jag saknade hos Edvin Ryding och Omar Rudberg.
Resten av ensemblen är inte lika imponerade. Oliva Colman som spelar Charlies mamma, och Tara Brown som spelar en kompis till Charlie gör ett bra jobb, medan återstående i gänget pendlar mellan att agera för lite eller för mycket. På det stora hela fungerar det ändå väl.
Fint foto men ibland övertydligt
Serien är genomgående vackert filmad. Det är mycket färger, vilket skapar en ungdomlig aura som matchar skolmiljön. Valet av att låta alla vädergudar ha ett ord med i laget, med regn, åska och snö känns dock... Tja, för mycket och överdramatiskt. Tanken är väl att väderomsvängningarna ska symbolisera Charlies och Nicks inre känsloliv, men jag tror att det hade räckt att förlita sig på skådespeleriet.
Serien använder sig även av små animationer i form och hjärtan och blixtar, liknande klotter i en skrivbok. Avsikten med dessa är att de ska tillföra en ungdomlig feeling till serien samt fungera som homage till seriens ursprung som grafisk bok. Men även här undrar jag om de verkligen behövs. Tecknade hjärtan är inte ett nödvändigt måste för att inse att en karaktär fattat tycke för en annan. Nej, animationerna är ett sött inslag med de tar lite mycket plats.
Bra längd på avsnitten men för lite konflikt
Varje avsnitt är cirka 25-30 minuter långt vilket är precis lagom och gör att serien håller tempot uppe. Det känns varken för stressigt eller för långsamt. Det serien dock saknar är mängden konflikter. Vad jag menar med detta är att manusförfattarna borde ha låtit vara karaktärer kämpa mer för det de vill ha och tror på. Även om det finns ett värde i att det flyter på lätt - ibland är det ju så i verkliga livet - så hade mer spänning och lite mer motstånd gett serien en skarpare egg.
Helhetsperspektiv och tips
På det stora hela fungerar Heartstopper. Dess syfte att föra fram budskapet "ingen tjänar på att förneka sina känslor, trots att det innebär risker", berör i alla fall mig, mycket tack vare huvudrollsinnehavarnas starka insatser. För de hbtq-ungdomar som är osäkra över att komma ut kan säkert Heartstopper också fungera som inspiration till att acceptera och stå upp sig själva.
Kommer den här serien att bli lika odödlig som låt säga Torka aldrig tårar utan handskar? Troligen inte, men det ämnar den inte heller. Heartstopper trivs med att vara lagom, lite gullig och romantisk.
Om det blir en säsong 2 hoppas jag ändå att seriens skapare tar med sig detta: Det räcker inte med endast godis och läsk på fredagskvällen för att stämningen ska nå topp, det är sältan från chipsen som gör det lilla extra. För lite hinder = för lite spänning. Och om det sticker och gör ont ibland är inte heller fel, det är det som bubblorna i läsken är till för!