Recension: Guillermo del Toro's Pinocchio (2022)

Året är 2022 och begreppet "remake" är en högst normal företeelse. Det hör filmvärlden till att somliga stories är omöjliga att göra sig av med och återkommer likt en trogen höstförkylning. I år har drömfabriken dammat av otaliga reliker med mycket blandat resultat. Nästa klassiker som har skräddats en sprillans ny, modern dräkt är Netflix stop-motion satsning Pinocchio. Hm, känns inte detta väldigt bekant? Nej, du har inte fel, faktum är att vi senast i år återsåg trädockan i ännu en remake, signerad Robert Zemeckis. Två remakes, samma år och samma källmaterial - filmgudarna äro tokiga eller kanske en smula inspirationsstinna? Låt gå, jag har slagit följe med trädockan och hans plywood-hjärta ännu en gång i Guillermo del Toro's Pinocchio.

Historien kan väl i princip alla som någon gång tagit del av berättandets konst? Nåväl, Del Toros version skiljer sig faktiskt på en del punkter, så låt gå. Efter hans sons tragiska bortgång önskar sig Geseppo inget mer än att än att återigen få bli far till en son och vägleda honom genom vår värld. Dock är den karga verkligheten inte speciellt vänlig mot Geseppo som är utom sig av sorg över sin förlust. En natt, under ett makabert fylle-rus, snickrar karln ihop trädocka föreställande en pojke och önskar sig inget hellre än att den kunde få liv. Sagt och gjort, en magisk varelse uppfyller hans önskan och plötsligt ska pojkdockan Pinocchio hitta sig själv och sin plats i en värld som kan vara allt annat än välmenande.   

Råkade du lägga märke till en gnutta syrlig cynism i mitt inledande stycke? Det ska erkännas att sugen efter ännu en remake på ett söndertragglat källmaterial var, i princip, obefintlig trots Del Toros kvalitetsstämpel. Vad var egentligen oddsen att en visionärs röst skulle kunna höras genom mullret av girigbukar som kräks upp kalorilösa remakes på rullande band? Nej, peppen var obefintlig. Tack och lov är min cynism besegrad: Del Toros Pinocchio är ett stop-motion mästerverk! 

Tonalt rör det sig om en helt annan upplevelse än någon tidigare version. Del Toros signifikativa lust, mörker och fabliska fingertoppskänsla genomsyrar varenda sekund av Pinocchio och regissören blandar hjärta och smärta som ingen annan. Allvaret är djupt utan att bli eländigt och humorn lagom excentrisk utan att bli flamsig. Med Pinocchio bevisar Del Toro att han är en av sin generations vassaste berättare, men strålkastarljuset ska även riktas mot Mark Gustafson, som regisserat filmen tillsammans med mexikanaren. 

Det skadar inte heller att filmen är alldeles ypperligt vacker att titta på. Stop-motion tekniken ger en praktisk och hantverksmässigt genuin känsla till en tidlös historia som givetvis prickar filmens tematik mitt i prick. Det vilar liksom en sorts harmonisk samklang över att den odödliga historien om en docka som ville bli en riktig pojke berättas genom dock-animation. Tacksamt nog är filmens estetiska design utnött, sliten och allt annat än glamorös. Det är en kantig, vass, och trubbig värld som målas upp – både rent estetiskt som tematiskt. 

Röstskådespeleriet är även det top-notch där i synnerhet Ewan McGregor briljerar som syrsan Sebastian. Gregory Mann levererar en ovanligt rebellisk träpojke och David Bradley bär filmens pathos på sina axlar i rollen som Geppetto – som här gestaltas på ett mer komplext och fullfjädrat mänskligt vis än någonsin. 

Mina enda klagomål tenderar att låta som rena rama gnället, men även bristerna behöver betas av, hur obetydliga de än tycks vara. Jag upplever att syrsan Sebastians voice-over tenderar att bli lite övertydlig och att musik-numren aldrig riktigt glänser. Det är mina enda två skrupler med Del Toros Pinocchio. Fullpoängaren står därför och väger, men faktum är att filmen når ända fram till Filmtopps högsta betyg. Gör dig själv en tjänst och skippa Zemeckis trötta "nytolkning" och unna dig lite sann filmmagi signerad Guillermo del Toro. 

PS: klarar du dig genom "Pinocchio" utan att gråta är du antingen känslomässigt avtrubbad eller kliniskt död.