Recension: Drifting Home (2022)
Enorm potential slutar i vackert sömnpiller
De två vännerna Kosuke och Natsume besöker det gamla lägenhetskomplex de växte upp i och dras – tillsammans med kompisgänget – med i en ödesdiger och övernaturlig situation av vidsträckta proportioner.
Att Netflix fortsätter att tillgängliggöra anime, vars filmskatt har många pärlor att upptäcka även för den som inte är en stor entusiast, är förstås mycket välkommet. Det senaste tillskottet i katalogen heter Drifting Home och har regisserats av Hiroyasu Ishida, som tidigare skapat bland annat Penguin Highway.
Dess initiala dragningskraft var för mig enorm – att centrera narrativet kring något som kan tyckas så själlöst och fullt av liv på samma gång som ett grått lägenhetskomplex och de liv som frodats där känns bitterljuvt på det sätt som animefilmer många gånger tenderar att göra. Den japanska frasen Wabi Sabi, om att finna skönhet i förfall, är förstås applicerbar.
Drifting Homes två huvudkaraktärer är Kosuke (Mutsumi Tamura) och Natsume (Asami Seto), som tar sig tillbaka till den rivningshotade plats de växte upp tillsammans – Kosuke dittjatad av vännerna som vill gå på spökjakt efter rykten om att området ska vara hemsökt. Efter lite dramatik på byggnadens tak färdas vi från drama till magisk realism när ett gigantiskt skyfall placerar dem mitt i ett till synes oändligt vidsträckt hav, med enbart byggnaden som grundande bas under deras fötter. Fullständig panik över den övernaturliga situationen utbryter förstås och tittaren får följa med på en sentimental och spöklik resa som handlar om överlevnad, förlåtelse, att släppa taget och att växa upp.
Lyxigt paketerad med ljuvlig musik
Allt ovan bäddar förstås för en riktigt bra film, särskilt för den som tilltalas av ”one location”-konceptet och till en början förundras man rejält när det metafysiska tycks lura bakom varje hörn och frågetecknen kring hur de ska skaffa mat, rent vatten och annat hopar sig. Det skadar heller inte att Drifting Home är lyxigt paketerad med ljuvlig musik, vacker animation och en ton som känns mer nedtonat Studio Ghibli än som mer maxade och teatrala animefilmer, exempelvis Weathering with You (2019).
Problemet är bara insikten som långsamt börjar gro i en under den två timmar långa speltid – Drifting Homes är ett totalt sömnpiller och trots att den lägger mycket fokus vid att bena ut relationer och utforskar teman som försoning så måste jag ändå placera den under facket ”yta över substans”. Det känns nämligen som att man varit så övertygade av den övergripande idén att manuset bara har hastats fram, vilket får varje vändning att kännas artificiell, majoriteten av karaktärerna lövtunna och varje gång någon av dem nästan ramlar av byggnaden (vilket uteslutet ett ögonblick är höjden av den action vi får) ännu en gång gäspar man förstås till och vet hur det kommer att sluta.
Med starka konturer men svaga linjer däremellan blir metaforerna luddiga, tempot obalanserat och kompisgruppens förehavanden svåra att bry sig om. Drifting Home är lovande och vacker att se på, men i slutändan tyvärr både långdragen och alldeles för enkelspårig för att bli så minnesvärd den hade kunnat bli om dess manus fått slipas på några vändor till.
Drifting Home finns nu att streama på Netflix.