Recension: Bombay Rose (2021)

Varje bra historia börjar väl med Shakespeare. Så även Bombay Rose, en animerad kärlekshistoria från Indien som passande nog släpptes på Netflix på den internationella kvinnodagen. För det är något av en feministisk Romeo och Julia-berättelse vi har att göra med i Gitanjali Raos på många sätt egenhändiga mastodontprojekt med sina rötter i både Bollywood och gammal indisk kultur.

I korta drag får vi se sagan om den föräldralösa Kamala, som sitter och säljer blomsterarrangemang på gatan medan hon oroar sig för giftermålet med en förmögen man i Dubai som hon har tackat ja till för att kunna försörja sin syster. Samtidigt fantiserar hon om den mindre rika Salim, som sveper genom gatorna med en charm utan dess like och faktiskt själv drömmer sig bort till ett liv tillsammans med Kamala. Problemet? En av dem är hindu medan den andre är muslim.

Bländande vackert.

Jag ska inte sticka under stol med att Bombay Rose är brutalt vacker. Så fort man går in i min lägenhet ser man förvisso en affisch på den hinduiska guden Ganesha, så någorlunda partisk är jag, men trots att Bombay Rose är ojämn i sin animation så är den i princip svindlande praktfull när det handmålade hantverket når sina absoluta höjder. Några av drömsekvenserna ser bokstavligen ut som gamla anrika tavlor eller scener ur Bhagavad Gita, som kommer till liv i en sprakande färgpalett så tjusig att det blir närmast transcendentalt och bränns in i näthinnan med en ursinnig kraft. Filmen kan för den som uppskattar ett vackert hantverk vara värd en titt bara för just detta och den obligatoriska gåshud som kommer att framkallas.

I övrigt lämnar filmen en del att önska. Grundpremissen är eggande, tar upp rejält med fart mot slutet och visar sig bli riktigt inspirerande. Men att Bombay Rose är något av en one (wo)man show blir tydligt och jag är inte den första att påpeka hur ett par extra manusförfattare gärna hade fått gå in och peta i det som Gitanjali Rao har skrivit. Den centrala berättelsen är nämligen långt ifrån det enda som trycks in i Bombay Rose – det har snarare strösslats lite väl fritt med olika teman, sidokaraktärer, berättelser och motiv som bråkar om den en och en halv timme långa speltiden med dialoger som kan kännas ganska styltiga och svåra att leva sig in i.

MER LÄSNING: 6 sevärda animerade serier för vuxna!

Det hela blir helt enkelt onödigt rörigt. Faktiskt till den grad att mitt undermedvetna under detta bombardemang av intryck ganska fort tycks sluta använda den analyserande recensentens ögon och istället, för att inte bli frustrerad över alla löst ihopsatta berättelser, börjar betrakta allt som en vacker feberdröm av psykedeliska fragment. Men även det blir till slut tröttsamt och filmens speltid börjar kännas betydligt längre än vad den faktiskt är.

Bombay Rose är bland det vackraste jag sett i år och huvudberättelsen hade kunnat bli en våldsamt kraftfull kortfilm. Men med dess ambitiösa kreativa vidd gör Gitanjali Rao sig själv en björntjänst, för här har vi uppenbarligen en filmskapare som är värd att hålla ett nyfiket öga på.