Recension: Rebel Moon Part Two: The Scargiver (2024) – ”Ett frustrerande verk”

Älska honom, hata honom. Var du än står går det inte att förneka att Zack Snyder blivit en snackis varje gång han har något nytt på gång. Sen 300 (2006) med sin visuellt utmärkande stil blev ett fenomen som kollektivt fick hela världen att utbrista ”Madness? This is Sparta!” har han i snabb takt byggt upp en skara fans. Följare som kommer till hans försvar över minsta lilla tillstymmelse kritik, men i kontrast till dessa även de som inte står ut med karlens kreationer och tar första bästa tillfälle att kasta dynga över allt han vidrör.

Han är minst sagt en omstridd figur.

LÄSTIPS: Kända filmer som delade publiken

Själv faller jag klart mer åt ”gilla”-hållet, för att vara transparent, och har alltid uppskattat mannens filmografi. Jag beundrar den väldigt hyperstilistiska estetiken som aldrig försöker övertyga oss att det vi ser eftersträvar fotorealism, jag finner fascination i hans nästan sjukliga besatthet av att visa upp välsvarvade människokroppar, och jag tycker att hans tankar, tematik och idéer som genomsyrar hans berättande gör att han står ut på ett vis som få andra filmskapare gör, på gott och ont.

Likt andra erkända filmskapare som funnit sin egen nisch kan han ibland grotta ner sig lite väl mycket i sina egenheter, och ligga på gränsen till att upplevas som en parodi av sig själv. Tyvärr blir hans senaste alster, Rebel Moon, lite av ett offer för detta.

Missuppfatta mig rätt, Rebel Moon har flera fina kvaliteter, men det är också ett frustrerande verk. Filmen är uppstyckad i två delar, A Child of Fire, som släpptes i slutet av förra året, och uppföljaren den här recensionen behandlar, The Scargiver. Det är dock svårt att bedöma den på egen hand då de båda i grund och botten bildar en singulär film. Ingen av dem fungerar riktigt på egen hand, utan bör avnjutas som en fyra timmar lång film.

Frustrationen handlar dock främst om en dualitet, känslan av att filmen både är för lång och för kort på samma gång.

Utmärker sig aldrig som unik

I grund och botten är historien om Kora, som blir tvungen att finna krigare för att försvara sitt hem från rymdnazister en simpel sådan som gjorts mer effektivt än detta många gånger förr. Det sker inget som helst hymlande om att Kurosawas De sju samurajerna (1954) har stått som förebild här, något Snyder varit öppen med ända sen han pitchade sin idé som en Star Wars-film, som Netflix senare lät honom realisera som sin alldeles egna franchise.

Men att filmen inte gör mycket eget med detta är ett problem, för den tar såpass mycket inspiration att den aldrig heller riktigt utmärker sig själv som sin egna, unika vision.

Till det positiva bör nämnas att Sofia Boutella ger sitt allt för det hon har att arbeta med som filmens huvudrollsinnehavare, och Ed Skrein är ljuvligt ondsint och over the top som amiral Noble. Actionsekvenserna bjuder på kreativt kameraarbete och Tom Holkenborgs pampiga soundtrack är ett utmärkt komplement till de snyggt inramade spektaklen. Framförallt de båda ovanstående karaktärernas slutgiltiga uppgörelse är något utöver det vanliga och är väl värt att uppleva.

”Kan bara rekommendera Rebel Moon till de mest inbitna Snyder-fansen”

Jag vet inte om det är en placebo-effekt, men vetskapen att vi senare i år kommer bjudas på en cirka sex timmar lång version av de båda filmerna kanske har färgat mitt omdöme redan i förväg. Filmens många sidokaraktärer får aldrig riktigt en chans att andas, och när både uppoffringar och hjältedöd utförs upplever jag mest bara en känsla av likgiltighet.

Filmen känns nedtonad och tam, och krigsscenerna tappar därmed en hel del slagkraft. När man har fyra timmar till sitt förfogande förväntar jag mig en klart mer nyanserad historia än det här, men frågan är också om jag inte undermedvetet letade fel här då jag vet vad som komma skall.

Det bör nämnas att undertecknad anser att Snyders längre klippningar alltid visat sig bli bättre än sina originalversioner. De har ett bättre flöde och tydliggör tematik och karaktärisering på ett klart mer naturligt och mer greppbart vis. Jag kan inte tänka mig att Rebel Moon blir ett undantag, då det låter som om mycket av det jag saknar här kommer att finnas i dessa förlängda versioner.

Med det sagt kan jag i dagsläget bara spekulera om och bedöma det jag faktiskt har här och nu, och det jag har är en ganska platt och generisk sci-fi-saga som checkar av alla Snyder-isms som mannen gjort sig känd för. Detta ihop med den frustrerande vetskapen av att vi nu sitter här med ett verk fullt av kompromisser gör att jag just nu bara kan rekommendera Rebel Moon till de mest inbitna Snyder-fansen som behöver sin fix. Alla andra gör nog bäst i att invänta filmernas Snyder cuts innan de trycker på play-knappen.

"Rebel Moon Part Two: The Scargiver" finns nu på Netflix.

Nicolaus Camp