Rebecca (2020)

Mrs. Van Hopper befinner sig på resande fot genom Europa. Med sig på resan har hon en försynt ung kvinna som anställd sällskapsdam. De befinner sig i Monte Carlo när den unga kvinnan får upp ögonen för den charmerande och världsvane änklingen Maxim de Winters, som även verkar se något hos henne varpå de inleder en romans. När Mrs. Van Hopper en dag plötsligt beslutar sig för att resa tillbaka till New York drabbas den unga kvinnan av panik över det faktum att hon kanske aldrig kommer återse Maxim igen. Han har emellertid en lösning på problemet. Om de gifter sig med varandra är hon fri att stanna kvar hos honom.

Efter en smekmånad runt om i Europa anländer det nygifta paret till Maxims familjeherrgård Manderlay. Den unga kvinnan inser ganska fort att det kommer att bli en utmaning att anpassa sig till ett liv i lyx på en stor herrgård med tjänare och betjänter. Det blir extra svårt att komma in i rollen som den nya Mrs. de Winters med tanke på alla spår som fortfarande finns kvar i huset från Maxims förra fru Rebecca. Dessutom känner hon sig ständigt motarbetad, speciellt av chefshushållerskan på Manderlay, Mrs. Danvers som hade ett extra gott öga till Rebecca när hon levde. 

Mindre kusligt, mer allvarligt.

Jag tänkte börja med att ägna några rader till att jämföra denna film med Alfred Hitchcocks version från 1940. Rent narrativt skiljer sig de båda versionerna inte åt nämnvärt, förutom att Wheatley tacklar tredje akten på ett lite annat sätt än Hitchcock. När det kommer till den övergripande känslan i filmerna kan vi däremot börja urskilja olikheter. Hitchcocks version är kuslig, men med spår av humor här och var medan Wheatley kör en mer allvarlig ton rakt igenom.

Skådespeleriet i Hitchcocks film är typiskt för tidsåldern, det vill säga ganska överdramatiskt emellanåt medan skådespelarna i versionen från 2020 agerar mer naturligt, vilket ger en mer emotionell slagkraft i vissa avgörande scener. Med det sagt är det ändå Hitchcocks film som i slutändan drar det längsta strået som den bästa av de två, men Wheatleys version är inte långt bakom. 

MER LÄSNING:

• 10 lysande Hitchcock-filmer de flesta inte sett!
• 10 saker jag tänker på när jag ser om Psycho!
• LISTA: Vi som inte har vunnit en Oscar!

På tal om skådespelarna så har de också enormt stora skor att fylla i denna nyinspelning, men även de gör mycket bra ifrån sig. Armie Hammer är oemotståndligt charmig med en gnutta mystik i rollen som Maxim de Winters och Lily James övertygar i rollen som den unga osäkra kvinnan. Bäst ifrån sig gör dock Kristin Scott Thomas som den obehagliga Mrs. Danvers, även om hon inte riktigt kan mäta sig med Judith Anderson i versionen från 1940.

Det är väldigt intressant att följa Ben Wheatleys resa då han verkar ha bestämt sig för att prova på filmens alla genrer. Han har hittills tagit sig an allt från historiskt drama till hårdkokt action och skräck. Näst på tur för denna mångsidige regissör står uppföljaren till 2018 års Tomb Raider, vilket är ett överraskande val, fast å andra sidan har han ju testat i sort sett alla andra filmgenres.

För fler recensioner --> Scrolla vidare!