Ragnarök (säsong 1)

David Stakston och Herman Tømmeraas måste ha läst manuset och fått SKAM-nostalgi av skammen och gapskratten som fyllde dem under läsningen, men jag gissar att det är först nu när serien väl är ute som de inser att de inte har varit med i en komediserie – utan bara ett skrattretande dåligt fantasydrama.

För det första. Om någon tror att Ragnarök på något sätt har något med Marvel-filmen Thor: Ragnarok (2017) att göra… kan jag direkt berätta att de inte besläktade på något annat sätt än att båda har hämtat inspiration från de gamla nordiska asatron. Det är inget fel med det, men eftersom detta har varit en av de vanligaste frågorna jag har stött på om den nya serien, kändes det på sin plats att slå undan den lilla extra förhoppningen som vissa lyckligt ovetande Netflix-prenumeranter fortfarande verkar ha haft kring Ragnarök.

Med det förtydligandet ur vägen är det väl på sin plats att motivera min avsky? Äsch, riktigt så illa är det kanske inte. Serien har en början, en mitt och ett slut – ibland får vi se ganska fräna vyer och det går även att roa sig med att byta mellan norskt tal och dubbat engelskt tal, som gör det hela lite roligare då inläsningarna är lika slappa som skådespelandet (mestadels) är och därför passar bättre än originalspråket.

Handlingen följer i alla fall Magne (David Stakston), en lite småtrög och kantig kille med pottfrilla, som efter flytten till den lilla norska orten Edda plötsligt börjar få gudaliknande superkrafter. Otrurligt nog bor där redan en odödlig familj bestående av de gamla gudarnas ärkefiender. Om vi tittare skulle ha problem att förstå det själva så får vi i varje avsnitt gott om tillfällen när det påtalas hur onda, korrumperade och klimatförstörande hemska hela familjen är.

Magne inser också ganska snabbt att något är fel på honom, eller väldigt ”rätt” beroende på hur man ser på saken. Han behöver inte längre använda några glasögon, kan kasta en hammare sinnessjukt långt och kan springa snabbare än världsrekordet på 100 meter. Det här faktumet håller han däremot för sig själv… fast han berättar det även för flera personer, som givetvis inte tror honom och han ”bevisar” det aldrig för dem vilket istället får honom att framstå som helt galen och i behov av psykologisk hjälp.

Den första säsongen av "Ragnarök" är endast sex avsnitt, vilket både lyckas vara sex avsnitt för mycket men samtidigt alldeles för lite för att berätta den historia man uppenbarligen vill berätta. Vilket framför allt märks när serien bara helt plötsligt tar slut, sannolikt i samma veva som någon från Netflix hälsade på under inspelningarna och insåg vad som var på väg att hända. Årets sämsta nya Netflix-serie hittills.