Polar (2019)

Att det ska vara så svårt för lönnmördare att dra sig tillbaka till sin ödsliga stuga och njuta av pensionen. Alla som någon gång sett en actionfilm vet detta och snart ska Duncan Vizla (Mads Mikkelsen), mer känd i våldskretsar som The Black Kaiser, bli smärtsamt varse om detta faktum. Vizla hoppades ha sett nog av blod och svarta pengar, men någon vill hemskt gärna avsluta Kaisers pension innan den ens börjat.

Polar är baserad på en graphic-novel utgiven av Dark Horse Comics och nu har alltså Netflix fått förtroende att förvandla seriens platta sidor till levande filmrutor. Jonas Åkerlund är bakom kameran och regissören kan sitt bildspråk. Polar är en snuskvacker och teknisk kompetent action-rökare med tajta gestaltningar av vapendanser och handgemäng. Ofta gottar sig Åkerlund lite väl i stilistiska uppvisningar, men det tar inte ifrån att Polar är tekniskt imponerande. En filmisk serietidning – vilket jag kan tänka mig är syftet.

Att se dansken Mads Mikkelsen bränna av magasin efter magasin i onda hejdukar är sannerligen ett nöje. Han har en unik förmåga att kännas skräddarsydd oavsett vilken roll han tar sig an och Polar är inget undantag. Det är en njutning att se dansken som purken lönnmördare med den övermänskliga smärttröskeln.

Tyvärr glänser ingen annan i ensemblen på samma samma vis som Mikkelsen. Snarare är fallet ofta det motsatta. Matt Lucas iklär sig rollen som skrikigt klädd antagonist och lyckas inte i en bildruta förmedla pondus eller ens förnimmelsen av hot. Lucas karaktär förblir främst en brittisk, flamsig skurk som ständigt irriterar och stör filmupplevelsen. Vanessa Hudgens lyckas beröra i filmens slutminuter och blir filmens enda mänskliga kvalité.

Dessvärre lider inte bara "Polar" av en flamsig antagonist utan även en pubertal ton som vill attrahera en yngre målgrupp. Långdragna sexscener och prutthumor känns vansinnigt ofräscht och filmens två första akter är proppfulla med misslyckade försök att verka edgy. Polar är som bäst när snoppskämten byts ut mot det ljuva, supersnygga övervåldet. Men tyvärr dröjer det på tok för länge. Fram tills dess har jag hunnit dra otaliga suckar.

Många superläckra actionscener till trots så faller Polar på sin ton. När allvaret börjar ta fart framåt tredje akten repar sig actionrökaren rejält och min hjärna skänks några rejäla dopamin-duschar, men det är för lite och för sent. Det är en frustrerande upplevelse att actionrökaren ibland sitter som en snyting direkt på adamsäpplet och andra gånger marinerar sig själv i övergödd grabbighet som helt enkelt bara känns tramsig.

Här kan du också spana in Netflix bästa serier och filmer 2018