The Pentaverate (säsong 1)
Är detta årets kalkon?
Komedi om hemligt ordenssällskap som aldrig borde hållits hemlig.
Den kanadensiske komikern Mike Myers är tillbaka med en ny serie på Netflix i form av The Pentaverate. Trots snyggt foto och en kul idé når programmet tyvärr inte ända fram.
Journalist undersöker mystisk ordern
Serien börjar i en helikopter där Dr. Hobart Clark (Keegan Michael-Key) blir bortförd till okänd ord utan att veta varför. Han får dock snart berättat för sig att han har blivit uttagen till det hemliga ordenssällskapet The Pentaverate och att han i den verkliga världen tros ha dött. Inledningsvis stretar doktorn emot, men går sedan med på ansluta sig till orden, trots de lustiga riterna han tvingas ta sig igenom.
Efter detta förflyttas vi till Kanada och TV-profilen Ken Scarborough (Mike Myers), som strax efter vår ankomst till landet i norr nås av de tråkiga nyheterna att hans anställning hänger löst. För att behålla jobbet bestämmer han och Reilly Clayton (Lydia West) sig för att leta reda på ett scoop under KanConCon – ett konvent för konspirationsteorier. Väl där visar det sig att den galna teorin om orden The Pentaverate stämmer och Ken, som ser sin chans att hitta en nyhet som kan hålla honom kvar som TV-journalist, bestämmer sig för att infiltrera The Pentaverate. Därmed drar huvuddragen för serien igång.
Skratt – av fel skäl
The Pentaverate låter ganska kul på pappret men tyvärr skrattar jag inte åt skämten, varav många är så kallade under-bältet-skämt. Även om huvudkaraktären Ken Scarborough har en tilltalande personlighet, med sitt lugna och snälla uppförande, blir han aldrig särskilt mycket mer än så.
Mike Myers gör flera av rollerna i serien, vilket är en bedrift i sig med tanke på hur olika karaktärerna uppför sig och ser ut – ingen är den andre lik. Ändå är ingen av dem vidare skojig och skämten upplever jag som intetsägande och stundom larviga. De gånger jag skrattar gör jag det mest för att det blir så dåligt att det blir bra.
Det finns dock vissa bra delar med Pentevarete. Upplägget med en mytisk orden som sägs styra allt finner jag intresseväckande, miljöerna är välgjorda och spännande och Mike Myers förmåga att träda in i olika roller förtjänar ett pris!
När kalkon möter pannkaka
Helhetsintrycket blir dock att seriens höga tempo och tråkiga skämt leder till alltför många utspårningar. Vändningar och cliffhangers finns visserligen, och är i vissa fall effektiva, men manuset och skämten hade behövt ses över innan inspelningen drog igång. Nu blir det mest pannkaka och kalkon över detta – och det är ju ingen kombination som smakar särskilt gott.
Mer läsning: