Passing (2021)

En kort och alldeles för bred synopsis om vad Rebecca Halls Passing handlar om hade kunnat lyda: ”en svartvit film om hudfärg och orättvisor i 1920-talets New York”. 

De instinktiva bilderna som dyker upp i huvudet till följd av en sådan beskrivning är kanske den av kortklippta vita män som, med fradga i munnen och mord i blicken, ständigt påminner svarta karaktärer om att "ni hör inte hemma här". Eller kanske för den delen stillbilder som avbildar toaletter med skyltarna ”colored” och ”blacks”. 

Trots Passings svartvita estetik är filmen dock inte intresserad av att gestalta sina teman lika nyansfattigt och för den delen klichéartat. Det vi istället får bevittna är något betydligt mer intimt och innerligt fragilt, som fokuserar mer på att belysa vad rasism och dess vedervärdiga hierarkiska ordning tar ifrån människor på ett själsligt plan, snarare än ett rättsligt.

LÄS OCKSÅ: Bästa filmerna på Netflix 2021

”Vi alla låtsas vara något vi inte är”

Redan från filmens första scen blir vi varse om den känslomässiga arena som filmen jobbar inom. Vi ser Tessa Thompsons Irene ängslig och ensam spatsera runt bland New Yorks finare och betydligt vitare gator och butiker, i sökandet efter en leksak till sin son.

Med hatten nedvikt över ansiktet och flackande blick gör hon allt för att gå obemärkt förbi. Filmens svartvita och krispiga estetik gör det ibland svårt att urskilja vem som är svart och vem som är vit, men Irene själv är alltför medveten. Det har hon varit hela livet.

Till följd av en slump stöter Irene plötsligt på en gammal skolkamrat, Clare. Clare, spelad av Ruth Negga, har liknande mixad hudfärg som Irene, men har tack vare hår och ögonbryn som blonderats och en anammad vit överklassdialekt lyckats "passera" (refererar till filmens titel) som vit inför hennes omgivning, till hennes stora lättnad.

Hon har till och med gift sig rikt med en mallig och självuttalad rasist (spelad av Alexander Skarsgård) som även han övertygats av Clares vithet. 

Denna ”blast from the past”, som mötet med Irene är, väcker något som länge hållits begravet inom Clare. Hon väljer dagarna därpå att söka upp Irene och börjar så sakteliga förälska sig i hennes vardag, hennes familj och hennes umgänge – allt tillhörande en verklighet hon själv gav avbön för flera år tillbaka.

Filmen bygger upp en nedtonad men oerhört effektiv stämning kring denna rasifierade limbo som våra två huvudkaraktärer befinner sig i. I gränslandet mellan att vara "riktigt" vit och "riktigt" svart har Irene och Clare gått två skilda vägar i livet. Separata vägval som sätter djupa spår hos dem båda under filmens gång.

Slående regidebut av Rebecca Hall

Det svartvita färgspektrumet är inte bara förföriskt och inbjudande, utan används också perfekt för att förstärka filmens teman om ursprung och identitet i en nyansfixerad omvärld. Egenskaper likt dessa hade varit värda att lyfta fram oavsett regissör, men om man tar i beaktande att detta är Rebecca Halls debut som regissör blir det hela än mer imponerande. 

Hall visar utöver det upp beundransvärd återhållsamhet i sin regi där mottot "show, don’t tell" lyser igenom från första till sista bildruta.

Draghjälpen hon får av sina skådespelare är heller inte att underskatta då det inte går att hitta en falsk ton bland insatserna – insatser som leds av en fantastisk Tessa Thompson, som ger publiken något nytt att fixeras och förundras av i varje scen som hon medverkar.

"Passing" går nu att streama på Netflix.

LÄS OCKSÅ: Årets bästa filmer 2021