.jpg?width=1600&height=675&crop=top&auto=format)
"One Day at a Time" (säsong 3)
"One Day at a Time", en av världens bästa sitcoms, fortsätter att imponera i det dolda.
Det är sorgligt men sant. Trots att "One Day at a Time" sänds och produceras av streaminggiganten Netflix, tvingas seriens oerhört hängivna fans varje år vara rädda för att den fantastiska serien ska läggas ned. Det verkar nämligen som att faktumet att det rör sig om en "sitcom"-serie, får folk att rygga tillbaka och förvänta sig något annat.
Jag gjorde själv samma misstag inför den första säsongen. Vill jag verkligen lägga tid på en sitcom om en amerikankubansk familj bestående av en ensamstående mamma, hennes mamma och två barn? Efter att ha skrattat, gråtit och lärt mig ett och annat om livet hade jag blåst igenom den första säsongen under mindre än ett dygn. Det har sedan dess blivit en slags renande tradition.
Det händer sällan, okej till och med aldrig, att sammanfattningen av en tidigare säsong lyckas röra mig till tårar. Men när jag startar den tredje säsongen och Netflix ger mig en sammanfattning av vad som hände under den sista, lyckas scener ur förra årets finalavsnitt göra precis det.
"One Day at a Time" är en komediserie, en sitcom, inspelad framför en livepublik. Jag vet att vissa av er säkert tror att ni inte tål att se den typen av serier som använder sig av ett förinspelat skratt efter varje skämt... och det gör inte jag heller. När The Ranch hade premiär för några år sedan sågade jag den bland annat genom att räkna hur obscent många gånger skratt-funktionen användes efter varje litet skämt.
När det kommer till One Day at a Time är däremot varje litet skratt befogat, något jag själv pratat med seriens skapare om i en intervju inför den andra säsongen. De använder sig inte av några förinspelade skratt, utan både skratt och gråt kommer direkt från deras livepublik.
Genom att berätta historien om familjen invandrarfamiljen Alvarez, får vi en oväntat fin inblick i alla möjliga olika (men alltid värdiga) teman. Invandring, förutfattade meningar, rasism, sexism, sexuell läggning, behandling av veteraner, PTSD, alkoholism, feminism och mycket mer. Fint avstämt med både skratt och gråt på de rätta ställena.
Enda anledningen att folk inte snackar mer om den här serien, är på grund av att förutfattade meningar hindrar en från att ens börja titta. Med tanke på hur väl de tredje säsongen sys ihop på slutet vill jag uppmana er alla att verkligen ge den här serien en chans, för annars kanske det här slutet var för bra för att göra en fortsättning av. Det vore fruktansvärt sorgligt, för få serier är lika bra och sevärda som One Day at a Time.