Nobody Knows I'm Here (2020)

Nobody Knows I'm Here (2020)

  • 1 tim 31 min
  • Drama, Musik
  • Netflix
Filmtopp
25 juni 2020 kl. 20:00
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Lost-stjärnan storspelar.

Filmtopps recensent Sandra Nääf-Blad har sett Netflix nya musikdrama "Nobody Knows I'm Here" och är mäktigt imponerad av filmens huvudrollsinnehavare Jorge Garcia.

  • Regi:
    Gaspar Antillo
  • I rollerna:
    Jorge Garcia, Millaray Lobos, Luis Gnecco m.fl.
Foto: Netflix.

Guillermo Garrido (Jorge Garcia, känd från Lost), eller Memo, var en ung pojke i Miami när hans fantastiska sångröst upptäcktes på 80-talet. Dock räcker det inte att kunna sjunga som en stjärna, du måste även se ut som en. Hans agent ordnade en kropp värdig uppgiften, medan Guillermo fick stå för rösten.

I vuxen ålder bor han i Chile på en ö med sin morbror (Luis Gnecco) och gömmer sig för omvärlden på grund av hans traumatiska barndom. Han pratar aldrig med någon annan än sin morbror och åker aldrig över till fastlandet. En dag kommer Martita (Millaray Lobos) till ön, systerdottern till en man som brukar komma med leveranser, och efter lite om och men tillåter Memo sig att få en vän. Allt går bra till en början, fram till dagen Martita får veta att Memo kan sjunga. Hon visar honom hur han kan spela in en video på hennes mobil – denna video vänder upp och ned på hela hans annars så stillsamma tillvaro.

Netflix nya originalfilm Nobody Knows I'm Here är en sorglig och samtidigt fin berättelse om en person som aldrig blivit uppskattad för den han är. Mycket fokus ligger på Garcia, och det säger mycket om en skådespelares talang när den inte har många repliker att jobba med men ändå lyckas förmedla en stark känsla. Hans undvikande hållning, flackande blickar och hopsnörpta läppar är något som alla som någonsin har blivit mobbade eller känt sig utanför kan känna igen sig i. Det finns så mycket han vill säga, men det kommer inte ut. Och filmens vackra omgivning med rasande vattenfall, en stilla sjö, stor skog och bräkande får förstärker Memos ensamhet. 

Filmens slut bjuder in till fri tolkning av vad som komma skall, något jag i vanliga fall inte brukar tycka om. Här passar det ändå: vad vill jag ska ha hänt, och vad vill jag ska hända sen? Jag får föreställa mig hur Memos liv utvecklas efter filmens alla händelser, och det känns skönt att känna att ja, han kanske kan få bli lycklig till slut ändå.

Sandra Nääf-Blad

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL