No More F*cks To Give (2020)
"Mia Skäringer är född till att ta plats på scenen."
Mia Skäringers stand up-special på Netflix är lysande, och mer än bara ett avfilmat komediuppträdande.
En rockshow? Intima detaljer om sexuella övergrepp? En hel garderob av feministiska kängor? Ja på allt – och vi har Mia Skäringers mer än hyllade landsomvändande succéshow. Över 300.000 personer köpte biljetter till showerna som vackert mixade ett personligt porträtt med hennes komiska skicklighet. Stående ovationer, fina recensioner och en vända på biograferna – nu kommer hon till hemmasoffan.
Skäringer behöver knappast ifrågasättas som en av våra största komiker, och om ni ändå gör det så kan ni ta en snabbtitt på hennes CV och skämmas. Tv-serier såsom Solsidan, Mia på Grötö och Ack Värmland har avlöst succéshowen Dyngkåt och hur helig som helst, och hon hinner både att hålla i en av Sveriges största kommersiella poddar och att ta emot Kristallen-pris.
Och så då den lilla detaljen att sälja ut showen på både Ericsson Globe och Scandinavium, sex gånger vardera. Och dessutom sätta publikrekord på Tele2 Arena – 24 143 personer, något som ingen svensk komiker lyckats med. Smaka på den.
Att förenas i gemensam fuck off-sympati är ju grejen
Skäringer bjuder på bitar från hennes egna succékaraktärer Talita och Gulletussan, och även på skönsång där hon själv tar ton. Hon har på något sätt lyckats få in alla nivåer av feminism på ett smart sätt som jag knappt märker förrän jag själv sitter och nickar med. Hennes övergrepp och utsatthet får mig att hålla andan, likväl som att jag i nästa sekund fnissar åt hennes raljans över de orealistiska kvinnorollerna i tv-serier som Vikings och Suits.
I tsunamin efter #metoo har No More F*cks To Give fått simma upp till ytan. Skäringer drar bokstavligen in en hel bokhylla med självbiografier från olika manliga genier, och med ett absurt högläsande får hon bilderna av Persbrandt, Bergman, och von Trier att bli sotiga i kanterna. Filmhjärtat får sig en törn, men påminner mig återigen att vi äntligen talar öppet om de befängda idéer som män med makt kan hitta på.
Om Joaquin Phoenix Joker tyckte att stand-up var läskigt, så är det inget som Skäringer kan relatera till. Det känns som att hon är född till att ta plats på scenen. Hon tar sin tid, stressar inte, och känns inte som hon har filat hela veckan på den där perfekta vitsen. Hon slår huvudet på spiken och sätter tankar i huvudet på publiken.
En show är en show, men flyttandet till Netflix svarta ramar går helt okej. Vi ser antagligen Skäringer betydligt bättre än de tusentals i publiken, men å andra sidan missar vi den massiva samstämmigheten som det buzzats så mycket om. Att förenas i gemensam fuck off-sympati är ju grejen, och det kan ingen tv-skärm ersätta.