München - På randen till krig (2021)

Året är 1938, Europa är på randen till krig. Hitler hotar med att mobilisera Tyskland för att invadera Tjeckoslovakien och Storbritannien gör allt utom att dra vapen för att hindra det från att ske. I premiärministern Neville Chamberlains (Jeremy Irons) innersta krets rör sig Hugh Legat (George McKay), en stram ung man som är besviken på sin otillräcklighet inför det annalkande kriget.

Genom ödets nyck får han information om ett dokument som kan stoppa krigsmaskineriet innan miljontals liv kan komma att offras. Det finns dock en nackdel – dokumentet ligger i hans ungdomskompis Paulie von Hartmans (Jannis Niewöhner) som han inte talat med sedan universitet. Även om han också är anti-nazist så svarar han dock till endast en man – führern.

Premissen låter enkel nog: två gamla vänner på varsin sida av en dispyt måste förenas för att stoppa det största kriget i mannaminne. Men historien är långt mer mångfacetterad än så med till synes hundratals små roller som är väsentliga för planens framgång och så många politiska småspel att man knappt vet vem som står för vad längre. Genomförandet är skickligt gjort då man lätt kan glömma att stor del av krigföring sker just på kontor och i konferenssalar, och inte bara i skyttegravar.

Men som väntat leder denna skrivbordskrigföring till minimal spänning och vill man bita på naglarna så får man söka sig någon annanstans. München är mer sofistikerad än de smutsiga berättelser vi kommit att förknippa med genren, som Rädda menige Ryan (1998), Fury (2014) och Dunkirk (2017). Den bygger på politiska spel vars spelpjäser är rent abstrakta och hjärnorna som sätts mot varandra måste våga satsa sina egna och sina närmastes liv för att vinna. Ibland blir det förvirrande med namnlösa karaktärer och drag som görs utanför skärmen, men spänner man ögonbrynen nog så kan man inte undgå att sugas in i intrigen.

Misslyckas med de kvinnliga karaktärerna

I krigsfilmer är det svårt att ge kvinnor bärande roller för att de inte tilläts i skyttegravarna eller på stora majoriteten av uppdragen som de flesta filmer gestaltar. München kryllar av kvinnliga karaktärer vars enda syfte är att lyfta fram de manliga karaktärernas komplexitet. Inget fel med det, men det blir tröttsamt och en aning problematiskt när alla kvinnor faller i den fällan.

Just för att München utspelas på "trygg mark" innan krigets startskott så fanns det så mycket potential för kvinnor att spela en väsentlig roll men som totalt slopas. Felet ligger huvudsakligen i boken av Robert Harris som filmen bygger på, men det skulle inte vara första gången en film ändrat källmaterialet och med tanke på att vi lever i 2022 så hade det varit välkommet. 

"München - På randen till krig" nästan ses som en prequel till Joe Wrights "Darkest Hour" (2017) i dess handling, stil och karaktärer. Om du känner dig särskilt intellektuell med en uns våldsamhet kan du bänka dig med dessa två nästa filmkväll.

Mer läsning:

• Är Jamie Dornan nästa James Bond?
• Filmcirkeln tipsar – bästa slagsmålen på film