Mindhunter, säsong 1

Året är 1977. Holden Ford (Groff) är en ung FBI-agent, som tror att det finns ett stort värde i att förstå de mest ökända mördarna i USA. Hans chefer tycker han är lite konstig, men ger honom ett visst utrymme. Tillsammans med den luttrade kollegan Bill Tench (McCallany) börjar han förhöra männen bakom de värsta morden i USA:s brottshistoria. Detta leder snart till en förmåga att förstå förövarna bakom nya bestialiska mord.

LÄS OCKSÅ: 5 bästa thrillers – som egentligen är skräckfilmer

Mindhunter är alltså baserad på verkliga händelser. Namnen på huvudkaraktärerna har bytts ut och det hela har, så klart, dramatiserats i underhållningssyfte, men annars håller serien sig rätt nära sanningen. När FBI utvecklade sin beteendevetaravdelning på 70-talet visste de inte särskilt mycket om vad som motiverade vissa män till att begå ett antal liknande mord. Det är inte så svårt att förstå att de inte heller hade något intresse för att förstå dessa män, som ofta beskrevs som sjuka missfoster; vissa stenar vill man inte vända på.

Så när vi får följa med Holden och Tench är det lite som att upptäcka seriemördar-genren för första gången. Det kan kanske jämföras lite vid att se en opera av Wagner, som kan ses som en av filmens förfäder då han dolde orkestern, släckte ner teatern och endast ville att folk skulle sitta vända direkt mot scenen (innan Wagner var operor ganska stökiga affärer med en ofokuserad publik). Faktum är att termen seriemördare inte ens finns när Ford och Tench inleder sina intervjuer. Det är bara en av många termer de arbetar fram tillsammans med Wendy Carr (Torv), en akademiker som ger deras arbete mer tyngd och säkrar en budget.

En av regissörerna under första säsongen av Mindhunter är David Fincher. På senare år har han varit regissören bakom filmer som The Girl with the Dragon Tattoo, The Social Network och Gone Girl. Han slog dock igenom med Se7en, som fortfarande är en av tidernas bästa seriemördarfilmer. Han har en förmåga att berätta på ett sätt som både är intimt och avtrubbat samtidigt. Som åskådare kan man aldrig känna sig helt säker på vad som väntar en. Och det finns knappast något högre betyg på en regissör. I filmer och TV-serier om seriemördare är denna förmåga ovärderlig, eftersom seriemördare, per definition, är känslomässigt avtrubbade individer som våldför sig på sina offer på ett alldeles för intimt vis. Fincher är, så klart, inte alltid i toppform. Jag tyckte The Girl with the Dragon Tattoo och Zodiac, som också handlar om våldsamma brott, var sömnpiller. Men i Mindhunter är han sannerligen i toppform.

TV-serien är inte helt utan sina svagheter. Wendy Carr är till exempel en karaktär som tillför ytterst lite. I och med att det kan vara svårt att skriva in kvinnor i en TV-serie som utspelar sig på 70-talets FBI, och intervju-objekten alla är män, är detta beklagligt. Som ett fan av Fringe, där Torv spelade huvudrollen, beklagar jag mig lite extra. Det är inte heller vidare intressant att följa de två FBI-agenternas privatliv. Oavsett detta, kan vi dyka rätt in i en av höstens bästa TV-serier.

En verklighetsbaserad TV-serie som handlar om hur två FBI-agenter förhör seriemördare skulle ha kunnat bli rätt segt. Det krävs en hel del för att göra en intervju intressant. Som tur är, är alla de olika komponenterna knivskarpa. På sätt och vis är de två FBI-agenterna varandras motsatser; den ena är ung och nyfiken medan den andra är äldre och lite mer cynisk. När de utför sina förhör är de dock snart så synkade att det nästan känns som att iaktta en dans. De får mördarna att öppna sig genom att ställa, till synes, oskyldiga frågor om relationen till ett intervju-objekts mamma. Snart får de veta alla de hemska detaljerna om ett eller flera mord. Det absolut bästa i hela serien är när de använder denna teknik när de förhör misstänkta mördare, som inte kan häktas på grund av bristande bevisning.

Jag skulle även vilja belysa en kvinna som tillhör en yrkeskategori som får alldeles för lite beröm. Hennes namn är Julie Schubert och hon är rollbesättare. Det arbete hon gjort när hon hittat männen som spelat seriemördarna är helt häpnadsväckande. Skådespelarna som spelar dessa roller känner jag inte igen från tidigare roller. Det kan ju, så klart, betyda att jag totalt missat dem. Men det är ändå märkvärdigt hur väl Schubert lyckats med varenda skådespelare. Dessa män medverkar ibland endast i ett par scener, men har lyckats porträttera dessa individers mentalitet på ett sätt som är lika skarpt som regin av Fincher. Bäst är nog Cameron Britton, som spelar Ed Kemper, en två meter lång, hundratrettio kilo tung, intelligent och vältalig man som också skar huvudet av tio kvinnor och våldförde sig på deras skallar. För det mesta är Kemper en trevlig och öppenhjärtad man, som ser rätt töntig ut med sin mustasch och sina tjocka glasögon. Men det där monstret lurar alltid under ytan.

LÄS OCKSÅ: En snabbguide över David Finchers filmer

När lammen tystnar kom 1991 och Se7en kom 1995. De är de två bästa filmerna i seriemördargenren. De har fortfarande inte överträffats. Det är inte riktigt lika populärt med seriemördare i filmer längre. I TV-serier är de desto populärare. Mindhunter känns som en frisk fläkt för genren, med sitt tillbaka-till-grunderna-tänk och intima porträtt av seriemördarna. David Fincher visar samma höga klass han hade när han regisserade Se7en. Om du gillar den mörka seriemördar-genren är detta en serie du inte vill missa.

Bäst: Förhören

Sämst: FBI-agenternas privatliv