MILF (2020)
MILF är trots bra skådespeleri varken sexig eller rolig.
Den franska romantiska komedin "MILF" försöker desperat att locka till sig yngre tittare med sin allt annat än subtila titel. Dock finns här inget speciellt att hämta vare sig för den hormonstinna tonåringen eller den romcom-intresserade vuxna.
Det är sommar på den franska rivieran. Sonia (Marie-Joseé Croze), Cécille (Virginie Ledoyen) och Elise (Axelle Laffont) är tre bästa vänner tillika singlar i fyrtioårsåldern som bestämmer sig för att lätta på trycket. De träffar tre betydligt mycket yngre seglarintstruktörerer och med deras hjälp börjar en sommar i ungdomens tecken - full av sprit, sex och allmän dekadens. Dock inser de snart, på olika sätt, att gräset inte alltid är grönare på den andra sidan.
Franska romantiska komedier tenderar, till skillnad från de amerikanska, att inte ta sig själva på stort allvar. Berättandet tenderar att vara lätt och ledigt, samtidigt som relationerna ofta känns mer grundade i verkligheten och därav är lättare att ta till sig. Även om Axelle Laffonts MILF till viss del följer denna franska berättande-tradition i och med sättet den porträtterar sina karaktärer är den på samma gång förvånansvärt jordad i det tillgjort sensationella.
Den kvinnliga trion i filmen ges under filmens gång en rispapperstunn bakgrund. Situationerna de sätts i är av den extremt repetitiva sorten - de drycker sprit, badar och åker karusell med sina yngre vänner. Därtill ligger de ibland med sina män, i sexscener som förvisso inte är lika mycket skämskudde som de i Fifty Shades of Grey-filmerna, men som ändå inte direkt dryper av sensualitet. Tänk American Pie fast på franska och med en gnutta mer värdighet. Att konstellationen i MILF utgörs av äldre kvinnor som förför yngre män och inte tvärt om känns givetvis uppiggande på pappret, men just i det här fallet föga imponerande eftersom det, de facto, är de yngre männen som agerar förförare och kvinnorna förblir sexsymboler.
Hur som helst ska det tilläggas att skådespelarna ändå lyckas gjuta tillräckligt med liv i sina karaktärer för att de ska upplevas som trovärdiga. Manuset må vara uselt ur ett berättarperspektiv men karaktärerna har precis tillräckligt med nyanser för att ensemblen ska lyckas göra någonting av det. Marie-Joseé Croze (Fjärilen i glaskupan, 2008) är en erkänt duktig skådespelare som har den där sällsynta kraften att förgylla det mesta hon är med i genom sin blotta närvaro. Även Waël Sersoub imponerar som Paul, en av de yngre killarna som är den stereotypiska macho-killen i gänget. Just stereotyper är vad de flesta karaktärerna är och förblir, men skådespelarna spelar sina stereotyper trovärdigt så att helheten känns någorlunda grundad i verkligheten.
Sammanfattningsvis är det skådespelarna som räddar "MILF" från stämpeln "komplett haveri". Det är visserligen en film helt utan substans, men den fungerar säkert som en tillfällig bot efter en extra smärtsam arbetsdag eller festnatt.