Masters of the Universe: Revelation

Det finns något läskigt över att ens barndom knackar på dörren sisådär 25-30 år senare. Det skedde med Thundercats, det skedde med Duck Tales – och nu sker det med He-Man: Masters of the Universe. Kommer den leva upp till sitt minne eller blir det snarare plågsamt uppenbart att min kvalitetsströskel har höjts sen dess? 

Masters of the Universe: Revelation, skapad av superfanet Kevin Smith, visar sig vara både en flirt med det förflutna och samtidigt ett stort kliv in i nutiden. 

En tydlig röd tråd och självironisk blick.

Originalserien tillhör en slags svunnen era av tecknade serier, en era av übermuskulösa män som i avsnitt efter avsnitt slogs mot skurkar utan att något egentligen förde berättelsen framåt. Det var en serie urgröpt ur "monster of the week"-formen, där varje avsnitt hade sin egen handling. Masters of the Universe: Revelation har en helt annan struktur och följer en tydlig röd tråd som löper genom alla fem avsnitten.

Inledningen av serien är intresseväckande på så sätt att den börjar med vad som skulle kunna vara den slutgiltiga striden. Prins Adam slåss fortfarande mot den onde Skeletor om det mytomspunna slottet Greyskull. Det första avsnittet av serien får det att framstå som att inget har skett sedan originalserien från 1983.

Designen på karaktärerna har uppdaterats en aning, men de ser på många sätt och vis ungefär ut som de gjorde för över trettio år sedan. Avsnittet har också en tolkning av den klassiska "Jag har kraften"-scenen där prins Adam på ett härligt Sailor Moon-aktigt sätt förvandlas till sitt superhjältealterego He-Man. Trygghetsfilen är ständigt närvarande. Men så är också tanken; vagga in dig i en trygg famn innan serien plötsligt vänder uppochner på allt.

Faktum är att efter avsnitt ett är det Teela, prins Adams skyddsvakt, som tar över huvudrollen, även om He-Man/prins Adam finns där i bakgrunden. Serien visar på en självironisk blick mot sitt förflutna där exempelvis en av karaktärerna i avsnitt tre påpekar hur halvtöntiga He-Mans onliners var: "Som en omogen tonåring".

Kanske är det Kevins Smiths tanke att de som var "omogna tonåringar" då nu har vuxit upp. Masters of the Universe: Revelation tar avstamp i det förflutna genom att ge gamla fans en tolkning av sin barndomsfavorit, men välkomnar samtidigt är nytillkomna tittare.

LÄS MER: 6 sevärda animerade vuxenserier

En vuxnare serie än originalet.

En stor skillnad gentemot originalet är våldet. Det här är en betydligt mera vuxen serie och stor vikt läggs på action. Även om merparten av den är relativt harmlös finns det scener som verkligen tänjer på gränserna för vad som kallas för barntillåtet. Blod förekommer definitivt, men det känns också är berättigat utifrån den historia som serien vill berätta.

Tonen är överlag mycket mörkare och de karaktärer som tidigare endast varit tomma, platta skal fylls här med ett större djup och framförallt motivation och drivkraft.

Även om karaktärerna har fördjupats och nyanserats mycket sedan 80-talet går det inte att undvika det faktum att serien stundtals har ett ganska högt tempo, vilket gör att viss karaktärsutveckling får kliva åt sidan till förmån för action. Det märks helt enkelt att tempot är anpassat för en något yngre publik.

I övrigt finns små petitessdetaljer som högtravande dialog och att en del halvlöjliga namn som till exempel Mer-Man, Beast-Man, Moss-Man osv. som klänger sig kvar från 80-talsursprunget.

Oavsett hur läskigt eller inte det är när ens barndom knackar på visar sig "Masters of the Universe: Revelation" slå originalet på fingrarna på samtliga plan. Serien har lagt en stark grund för de återstående fem avsnitten och det kan konstateras att kraften är med Kevin Smith.

LÄS MER: Bästa serierna på Netflix