Ludo (2020)

Två män står och pratar om livet. Den ena har svarta kläder och den andra vita. Mannen i vitt frågar om människans öde och han i svart svarar att människor bara är olikfärgade spelpjäser i livets spel. Han utbrister sedan ”Ludo is life, and life is Ludo!” och kastar den första tärningen.

Anurag Basus Ludo är en oerhört färgsprakande film och bygger på brädspelet med samma namn – den indiska versionen av Fia med knuff. Handlingen kretsar kring fyra olika historier som slumpmässigt kolliderar med varandra. Krockarna skapar en fjärilseffekt, där en persons handlingar påverkar den andra personens öde.

Filmens karaktärer motsvarar spelpjäserna i Ludo, och har varsin färg. Deras kläder, bilar och väskor är antingen gula, gröna, röda eller blåa och indikerar vilka vägar de tar i spelet. Men färgerna blandas och karaktärerna kan ta andra vägar än de ursprungligen tänkt sig.

Det är ett välkomponerat manus, som på ett sömlöst sätt binder samman historierna i ett högt tempo. Filmens konstanta hoppande mellan narrativ, gör dock att den stundtals känns rörig och det tar ett tag att återhämta sig efter den nästan tre timmar långa bergochdalbanan. Men den närmast kaotiska stämningen tillsammans med excentriska karaktärer bidrar trots allt till en härligt bisarr känsla. Det är väldigt underhållande att se hur de blir svaren på existentiella frågor om ödet och karma. Vad händer till exempel om någon kliar din rygg och du inte kliar tillbaka?

Ludo förmedlar en knasig blandning av svart humor och action. Den är även visuellt härlig att titta på och har ett ganska skönt soundtrack. Den får en helt enkelt att glömma den annars ganska dystra verkligheten för en stund. Så låt oss hysteriskt skratta livet i ansiktet och dansa bort alla bekymmer!

För fler recensioner scrolla vidare! Spana också in vår lista med årets bästa Netflix-filmer!