Lucid Dream (2017)

Reportern Dae-Ho (Soo Go) får hjälp av en detektiv och en psykiatriker att söka ledtrådar med lucid drömteknik för att hitta sin son Min-Woo, som kidnappades för tre år sedan.

Jag vill ge beröm till Kim Joon-Sung vars debutfilm är en intressant tappning på den annars klichéartade premissen. Lucida drömmar är något vi sällan ser i fiktiva berättelser. Hur filmskaparen även visar hur man kan "hacka" sig in i någon annans drömmar är både sällsynt och smart. I Lucid Dream får vi se de andra karaktärernas perspektiv genom Dae-Hos ögon.

Det som istället känns som ett tydligt problem med filmen, är skådespeleriet. Huvudrollsinnehavarnas karaktärer är egentligen välskrivna, med intressanta livshistorier och gott om konflikter att fånga över mig på deras sida. Men trots ett bra karaktärsupplägg har jag svårt att bry mig om dessa plågade själar. Trovärdigheten i huvudrollerna Ho-Jin Chun, Soo Go och Suk-ho Juns insatser finns inte där och deras prestationer når helt enkelt inte fram.

Det ska sägas att även det bra manuset inte är felfritt, och lider av både enkel dialog och några plotholes. Att psykiatrikern ger ut information om sina patienter som hon garanterat inte skulle få ge ut till någon, leder således till att mitt intresse och även spänningen sviker.

Sammanfattningsvis är det några glimrande guldkorn, som gör det förståeligt att Netflix köpte distributionen världen över innan filmen ens haft premiär. Det är de oväntade och härliga vändningarna i handlingen som håller intresset uppe och räddar filmens övergripande intryck.