Love (säsong 2)

Love är en av de Netflixserier vars första säsong, som visades i början på förra året, gick förhållandevis obemärkt förbi. Men till skillnad från Flaked som släpptes i samma veva och gick samma pepplösa öde till mötes, så gillade jag verkligen den första säsongen av Love. Premissen för Loves båda säsonger är förhållandevis enkel - två personer träffas och börjar dejta, sen händer det saker som gör att de undrar om de verkligen passar ihop... ja exakt, det är samma gamla romcom-premiss som vanligt. Till Loves förtret, så misslyckades den första säsongens inledande avsnitt att förklara vad det är som egentligen är speciellt med just det här serien - vilket ledde till att många av er som läser detta troligtvis inte ens hört talas om Love (serien då alltså, hoppas begreppet är känt sedan tidigare!).

Med tio avsnitt á 30 minuter rundades den första säsongen av och eftersom den andra tar vid sekunden efter den första tar slut, så är detta obligatorisk tittning. Det är dock garanterat värt det, speciellt med tanke på de korta avsnitten och Netflix offline-funktion som gör att du alltid kan ha ett par avsnitt redo när helst du behöver - typ när du sitter i något väntrum, på bussen eller ligger i soffan medan maten puttrar klart på spisen. Vad jag försöker säga är att även om den första säsongen inte är helt fantastisk, så är den bättre än väldigt mycket annat och kräver väldigt lite av dig som tittare - tillskillnad från serier som Legion där du behöver vara utvilad och ha papper, penna och ett glas isvatten för att hänga med ordentligt.

LÄS OCKSÅ: Blir det en säsong 2 av Big Little Lies?

Säsong två tar som sagt vid direkt där den första slutade, på parkeringen utanför bensinmacken. Vi kastas till och med några sekunder bakåt i tiden och får se de avslutande 30 sekunderna igen - men istället för att tona ut till eftertexter, så fortsätter scenen med att de båda slutligen bestämmer sig för att diskutera saken vidare hemma hos Mickey (Gillian Jacobs). Det visar sig att hennes australiensiska roommate, till vardags försiktig och tillbakadragen, är enormt högljudd vid sex vilket gör att det inte är det bästa stället att föra en seriös diskussion på. Därefter fortsätter avsnittet att slussa Mickey och Gus (Paul Rust) från ställe till ställe med allt högre insatser vid varje ny plats. Ett klassiskt komedi-knep möjligtvis, men samtidigt förs enormt välskrivna och naturliga dialoger mellan våra båda huvudkaraktärer.

Det finns två saker som för mig ändå lyfter Love över de slentrianmässiga vardagsserierna som tar upp liknande teman. För det första har Gillian och Paul verkligen lyckats få till en perfekt kemi tillsammans. Det råder ingen tvekan om att de båda är väldigt duktiga skådespelare, men de har fått till en kemi utöver det vanliga. För det andra låter Love sig leka med att vara en serie både innanför ramen av manusskrivande efter mallar samt att skita fullständigt i dem. Det gör att serien bitvis kan kännas enormt förutsägbar och att du ett par steg framåt i handlingen lyckas förutse precis vad som ska ske - för att plötsligt ha fått en knäpp på näsan och inte alls fått en handlingsutveckling enligt några typiska modeller i hur en berättelse ska berättas. Avsnitten känns ofta som löst sammansatta indiefilmer, men där både kemin och handlingens oförutsägbarhet är konstant.

Skillnaden gentemot den första säsongen är egentligen inte så stor, även om jag personligen uppskattar den andra mer. Vi får lära känna Mickey och Gus bättre, både tillsammans och individuellt. Mickey mestadels genom arbetet som producent på radio/podcast-studion och Gus genom arbetet som "on set-tutor", vilket helt enkelt är en lärare som arbetar på en film/TV-inspelningsplats med de barn som har roller i produktionen. Men framförallt spenderas mestadels av tiden med både Mickey och Gus i rutan samtidigt. De vågar vara konstiga och sig själva framför varandra men har samtidigt underliggande problem som gör att varje diskussion ständigt riskerar att sluta med bråk över olika typer av värderingar. Bråk, missförstånd, kompromisser och kanske även lite äkta kärlek, men det sista tror jag inte att någon av dem riktigt vågar hoppas på. Även om jag känt karaktärerna i mer än ett år nu, så har de i sin fiktiva värld bara känt varandra i några veckor.

En tredje säsong är redan beställd och bör dyka upp någon gång i början av nästa år, om Netflix avser att följa föregående säsongers lanseringar. Även om One Day at a Time, som släpptes på Netflix redan i början av januari, fortfarande är streamingtjänstens bästa nya serie i år, så är säsong två av Love utan tvekan den bästa återkommande serien hittills. En stark fyra av fem i betyg. Se den!