Living with Yourself (säsong 1, 2019)

"Living With Yourself" är en bingevänlig komediserie som leker med ett spännande koncept där Paul Rudd möter sin överman i en klon av sig själv. Och trots det ofta imponerande kameraarbetet där Paul Rudd och Paul Rudd interagerar, blir serien aldrig särskilt rolig eller intressant.

Miles (Paul Rudd) är en man som på pappret ser ut att ha det mesta ordnat för sig. Ett fint hus i ett bra område, stabilt arbete och lyckligt gift med en vacker och förstående hustru (spelad av Aisling Bea). Men under fasaden döljer sig något. Miles är deprimerad. En dag blir han inbjudan av sin löjligt lyckliga arbetskollega till ett hemligt spa, som förändrat hans liv. Trots det uppenbart skumma företaget, med sina märkliga behandlingar, väljer ändå Miles att ge det en chans.

Men behandlingen går inte riktigt som tänkt. Istället visar det sig att han blivit klonad. En förbättrad version av sig själv. Plötsligt har Miles inte bara sin depression att övervinna, utan även sin klon som vill ta över hans hela liv och identitet.

Det är helt enkelt inte särskilt roligt.

På pappret är det ett spännande koncept som kan ta många olika riktningar. Här väljer skaparen Timothy Greenberg att skildra historien genom en humoristisk lins och dyker egentligen aldrig ner i det vetenskapliga bakom kloningsprocessen. Samtidigt som det känns som rätt val, kastas vi alltför snabbt in i händelseförloppet och vi får aldrig någon vettig förklaring till Miles egentliga depression. Därmed känns vissa karaktärsbeslut irriterande och ogrundade, vilket istället stjälper ens sympati för honom.

När serien börjar ta sin riktiga form får vi följa tre olika perspektiv: Miles, Miles klon och Kate. Det är spännande att deras uppfattningar hela tiden vävs samman genom berättandet. Som bäst blir det i seriens femte avsnitt där Kates perspektiv introduceras och Aisling Bea verkligen får visa vad hon går för. Men i längden blir greppet repetitivt och ger istället en känsla av att det kanske inte finns så mycket mer att berätta.

Trots Paul Rudd i spetsen, inger "Living With Yourself" något av en "B-känsla". Hantverksmässigt är det förvisso imponerande, men musiken, som ska sätta den tongivande prägeln, känns felplacerad, med inspiration från 90-talets spelindustri. Dessutom är dialogen ofta övertydlig med karaktärer som pratar med sig själva, enbart för att vi som tittare ska förstå vad som försiggår.

Rickard Karlsson