Klaus (2019)

Filmen följer Jesper (Jason Schwartzman), en allmänt bortskämd snorvalp vars pappa verkar äga alla världens postkontor. Med hopp om att väcka liv i sin son skickar han Jesper till Smeerensburg, en kaotisk ö mitt ute i ingenstans. Öns invånare är allt annat än vänliga och Jespers mål, att posta 6000 brev på ett år, känns långt borta. Men så träffar han en dag Klaus (J.K. Simmons), en jättelik, sammanbiten man som av personliga skäl skapat massa leksaker. Tillsammans börjar de portionera ut leksakerna till barnen i byn och en förändring äger rum. Hur som helst finns det konservativa krafter i staden som vill bevara det som har varit.

Handlingen låter som vilken klichéartad julberättelse som helst. Men faktum är att Klaus, både i ton och story, innehåller fler snillrika nyanser än vad ytan ger sken av. Det här är inte någon barnslig animerad saga som hör hemma i Musse Piggs jul, utan påminner mer om Robert Zemeckis moderna julklassiker Polarexpressen (2004). De inledande sekvenserna, som äger rum när Jesper kommer till ön, fick mig att tänka på Bröderna Grimm och deras berättelser, snarare än ännu en tillrättalagd Disney-fabel.

Norm Macdonald som cynisk sjökapten.

Karaktärerna har alla distinkta egenskaper och personligheter, vilket fångas perfekt av röstskådespelarna. Komedilegenden Norm Macdonald gör exempelvis en biroll som cynisk sjökapten och briljerar som vanligt. Totalt obegripligt att den mannen inte får jobba mer. Dock är det viktigt att påpeka att jag har sett den engelskspråkiga versionen av Klaus. Hur de svenska skådespelarna levererar låter jag vara osagt, men det är ändå inget som de yngre tittarna vanligtvis bryr sig om.

Animationen är dessutom urläcker. Att Netflix tillåtit skaparna experimentera med traditionell animering får mig verkligen exalterad. Alla detaljer, karaktärer och filmiska sekvenser är fångade på ett sätt som får filmen att spraka av liv. Somliga hävdar att "tecknat" ser styltigt ut och jag är medveten om att det är en smaksak. Men om du frågar mig: mer sådant här, Netflix!

Annars flyter handlingen på i ett precis lagom tempo. Visst finns det klyschor här och där, speciellt i filmens andra del, men som helhet är Klaus en förvånansvärt frisk fläkt i den kreativt urvattnade genren som julfilm ändå är. Att man som vuxen inte tappar uppmärksamheten efter femton minuter är dessutom en stor bonus som inte är att underskatta.

Sammantaget är "Klaus" en klart sevärd familjefilm som passar utmärkt att se i jul!

För mer läsning, se vår lista med bra animerade serier för vuxna.