Recension: Kaleidoscope (säsong 1)
Heistserie med många spelordningar
Netflix tänker nytt och experimenterar. Grundtanken med deras nya heistserie "Kaleidoscope" är att den ska kunna ses i vilken ordning som helst och ändå få spänning och ovisshet. Men om det faktiskt lyckas är inte helt säkert.
Det är inte helt lätt att förklara handlingen i en serie som Kaleidoscope. Vanligtvis har ju serier samma spelordning för alla som tittar. Avsnitt nummer ett blir två, som blir tre och så vidare. Men i Kaleidoscope slumpas avsnittsordningen fram. Alla börjar med det förklarande avsnittet med namnet Black och slutar på White. Men hur färgordningen ser ut sen är olika ut för alla. Därför är det inte säkert att du kommer att se serien i samma ordning som mig eller din kompis.
Grundhandlingen är ändå samma för alla – en bekant och välbeprövad sådan. Vi följer en grupp människor som gör en storslagen heist mot ett stensäkert bankvalv. Där finns värdepapper som ska vara värda flera miljarder. Problemet är bara att dessa papper finns bakom ett otroligt vasst säkerhetssystem som ingen obehörig ska kunna komma igenom. Under seriens gång får vi se vad som händer både innan och efter heisten. Den stora frågan som man då vill ta reda på är varför gick det som det gick, och vem eller vilka det är man inte kan lita på.
Färgglatt kalejdoskop utan större innehåll
Man får ge Netflix kredd för att de då och då vågar experimentera. Ibland lyckas det, som med Black Mirrors interaktiva avsnitt, och ibland misslyckas man, som med Bear Grylls interaktiva serie. Tanken bakom Kaleidoscope är både klok och intressant. Att ändlöst kunna debattera med sina vänner om samma serie: vem som är falsk, vem man kan lita på, och hur det blev som det blev. Men trots intressant tanke och en riktigt snygg serie lyckas man inte riktigt hela vägen. Borde Netflix försöka med konceptet igen? Jag är tveksam.
För precis som ett vanligt kalejdoskop är Netflix serie med samma namn väldigt fin att titta på. Men när man väl gräver lite närmare märker man snabbt att det inte finns särskilt mycket till innehåll. Det är mest en kuliss av glas. Handlingen som känns inledningsvis lovande och spännande, blir tjatig i längden. Det blir till slut lite som att hänga med sina kompisar, som aldrig kan sluta prata om den där coola saken som du inte var med på. Du fattar typ vad de varit med om, men inte riktigt.
Till slut lockar det nästan att skippa till sista avsnittet för att se hur det faktiskt gick till. Och när serien väl går i mål gör den det med ett snyggt och välplanerat... antiklimax. Den maffiga heisten faller ganska platt. Det vill säga en lång väg till ingenting. Det som däremot inte är platt är vissa skådespelarinsatser. Då främst Giancarlo Esposito som till stor del bär serien på egen hand. Men han hade behövt mer hjälp av serieskapare och handling för att det skulle bli något minnesvärt och mer än en svag trea.
Sammanfattningsvis är "Kaleidoscope" en väldigt snygg serie med en intressant grundtanke. Kanske kan den lyckas i framtiden och bli lika storslagen och minnesvärd som den borde ha blivit. Men vem vet, mina intryck kanske beror på att jag såg serien i fel ordning?