Jupiter’s Legacy (säsong 1)

Det är nästan svårt att förstå och minnas hur superhjältegenren, innan Avengers, X-Men och Blade, såg ut i film och TV-branschen för en sisådär 20 år sedan. Men nu råder det knappast något tvivel om att det är en av våra mest populära typer av filmer och serier, vilket givetvis är varför Netflix har givit Mark Millars serietidning Jupiter’s Legacy (2013) alla chanser att ta över som nästa stora superproduktion.

Handlingen kretsar kring en grupp äldre superhjältar som fick sina krafter för nästan 100 år sedan och har hållit vår planet, men mestadels USA, säker sedan dess. Sheldon Sampson/The Utopian (Josh Duhamel) är gruppens ledare och under den första säsongen så får vi både se hur de gamla hjältarna först fick sina krafter och hur deras barn nu har vissa problem att ta över och följa den hederskodex som alltid har fungerat.

Handlingen utspelar sig parallellt i två olika tidslinjer. I den ena följer vi Sheldon och hans bror Walter (Ben Daniels) som tampas med hur pappans familjeföretag kollapsar under den stora depressionen, i efterdyningarna av Wall Street-kraschen i slutet av 1929. Samtidigt får vi följa bröderna och Grace/Lady Liberty (Leslie Bibb) som är gift med Sheldon, som rutinerade och gråhåriga superhjältar i nutid. I handlingen som utspelar sig i nutid får vi även följa ett gäng 20-nånting-åringar som har ärvt superkrafter av sina föräldrar och nu börjar bli redo för att ta över ansvaret för mänsklighetens beskydd.

Problemet är bara att den hederskodex som de gamla hjältarna har följt, nämligen att de aldrig dödar någon och aldrig ger sig in i politik, börjar bli allt svårare att följa när superskurkarnas vapen blivit starka nog att döda även de tuffaste superhjältarna.

Regisserad av svenska Charlotte Brändström.

Jupiter’s Legacy bjuder faktiskt på en hel del intressanta diskussioner tack vare den här hederskodexen, som exempelvis saknats i andra superhjälteserier som The Boys. Vi får dessutom ta del av ett gäng actionscener och äventyrsmoment som utan tvekan är snygga nog att visas på gigantiska bioskärmar. Den svenska regissören Charlotte Brändström (The Witcher) lyckas exempelvis göra det bästa möjliga med det manus hon hade att arbeta med.

Tyvärr upplever jag däremot inte att de två parallella berättelserna fungerar att berätta just parallellt. Under stora delar av säsongen så är det inget snack om saken att det är den tidigare tidslinjen som är den absolut mest intressanta och även den som spelar mest roll för oss som tittar, men serien tappar konstant fart och momentum genom att låta oss följa den avsevärt mer långsamma berättelsen i nutid.

Man verkar ha velat bygga upp det så eftersom det givetvis är i nutid, som vi i slutändan får de största känslorna mellan ungarna och föräldrarna. Men när vi väl kommer fram till slutet så kan jag inte riktigt komma över att de båda tidslinjerna tar udden av varandras höjdpunkter. Det finns däremot en stor potential för framtida säsonger, när handlingen nu slipper hoppa fram och tillbaka hela tiden.

MER LÄSNING: Åtta fantasy-filmer de flesta inte sett!