Jingle Jangle: En magisk jul (2020)

I ett pittoreskt juldekorerat vardagsrum sätter sig en äldre dam med en stor sagobok och berättar för sina barnbarn historien om den genialiske uppfinnaren Jeronicus (Justin Cornwell), som förråddes av sin lärjunge. Hans fru gick bort i samma veva, och då Jeronicus inte ansåg sig kunna axla fadersrollen på ett tillräckligt sätt, sade han även upp kontakten med sin dotter.

Ett antal år passerar och Jeronicus (Forest Whitaker tar över rollen) är numera en gammal man. I centrum av sagan hamnar hans barnbarn, Journey (Madalen Mills). Hon besöker sin morfar och hjälper honom att återigen hitta meningen med livet i den gamla affär där han numera huserar i ensamhet. Den som sett ett par filmer börjar snabbt fundera på om det möjligen kan vara så att Journey inte enbart är en karaktär i sagan, utan också har en roll att spela i världen utanför?

Varken snillrik eller medryckande.

Jingle Jangle: En magisk jul är en film som mer eller mindre avslöjar hur den ska sluta genom sitt anslag. Jag kan köpa det, i och med att detta är en familjefilm, som ska rikta sig till såväl föräldrar som barn. Det förutsätter dock att vägen till den väntade upplösningen är snillrik och medryckande, vilket fjolårets Netflix-julfilm Klaus var ett ypperligt exempel på. Detta är dessvärre inget som David E. Talberts film lyckas med. 

Ett problem är att Talbert prioriterar fel. Han lägger knappt fokus på den viktigaste aspekten av sagan - nämligen Jeronicus nedgång. Fruns bortgång, Jeronicus brytande med dottern samt att han tvingas se hur sin lärjunge tar åt sig äran för alla hans uppfinningar, avhandlas närmast i förbigående. Denna del av sagan hade behövt fördjupas, för att ge tittarna chans att kunna känna riktig sympati med den gamle uppfinnaren. Om detta gjorts skulle filmens upplösning ha blivit känsloladdad på ett annat sätt, och Journeys gärning för sin morfar hade dessutom upplevts som mer betydelsefull.

Filmen är visserligen välgjord med proffsiga musikalnummer och påkostade visuella effekter som väcker julkänsla, men den är samtidigt vansinnigt tillrättalagd. Det känns aldrig att något står på spel - ingen glöd uppstår mellan Jeronicus och hans forne, girige lärjunge Gustafson (Keegan-Michael Key). 

Därtill drivs handlingen framåt med lathet. Filmens budskap, att bara man ''tror'' så kommer allt ordna sig, trycks närmast ner i halsen på publiken. Journey och hennes kompis Edison (Kieron L. Dyer) hittar en gammal robot på Jeronicus vind som inte fungerar. Men vips, så väcks roboten till liv! Enbart för att Journey har ''tro'' på att den kommer göra det. På liknande vis räddar Jeronicus barnen undan en farlig situation genom att sätta en superavancerad matematisk formel till verket - bara för att han lyckas ''tro''. Även med barns mått mätt tror jag att detta är lite väl lättuggat. 

När jag tänker efter är filmen inte helt olik Martin Scorseses visuella mästerverk och Georges Méliès-hyllning Hugo Cabret (2011). Båda filmerna handlar om två barn som genom sin uppfinningsrikedom och med hjälp av en självopererande robot bringar ära, heder och lycka åt en nedgången man som sedan länge befunnit sig i samhällets periferi. Skillnaden är dock att Scorseses film är fylld av kittlande mystik och han tar oss till upplösningen på ett mycket mer tillfredsställande sätt än vad Talbert gör med sin film.

För fler recensioner --> Scrolla vidare! Spana också in vår lista med julfilmer som gör julen magisk!