Jerry Seinfeld: 23 Hours to Kill (2020)

Jag är ett enormt Seinfeld-fan. Jag har oräkneliga gånger plöjt alla säsonger av Jerrys geniala sitcom, hängt hans autograf på väggen och till och med använt hans skämt för att lätta upp stämningen i en intervju.

För några år sedan, när The Crown-skådisen Claire Foy var aktuell med uppföljaren till Män som hatar kvinnor, frågade jag henne om hennes största rädsla. Med ett Seinfeld-skämt i bakhuvudet blev dialogväxlingen typ såhär:

– Vad är du mest rädd för? 

– Jag antar att döden är högst upp på listan, som för alla andra.

– Nä, högst upp på listan är faktiskt att prata inför folk.

– Verkligen? Så man dör hellre än att prata inför andra? Det var konstigt!

– Ja, vi ligger hellre i kistan på en begravning än att behöva hålla minnestalet.

Denna typ av snärtiga, filosofiska observationer om hur vi människor fungerar är en av huvudanledningarna till att jag älskar Seinfeld. Han behöver inte vara grov för att vara rolig, eller ens tumma på vår comfort zone. Vulgohumor i all ära, men den åldras dåligt. Om Seinfeld drar ett sexskämt, så handlar det inte om att verbalt chocka oss, utan att vrida på perspektiven och ge oss en tankeställare.

Som du kan förstå var mina förväntningar höga på Seinfelds nya Netflixspecial. Tyvärr, levde den numera 65-åriga komikern inte upp till dem.

Allt från "hypno-foni-tiserad" till att ducka äktenskapliga kulor.

Efter en svajig inledning, där Seinfeld mest etablerar kontakt med publiken, kommer skratten när han dissekerar vad matbufféer egentligen är för något, och hur "buffémänniskor" förhåller sig till dem. Det blir ganska roligt. Tur det då han planerar att hålla sig till matspåret ett tag till. Bland annat snackas det pop-tarts och, så klart, flingor. Roligast blir det när han försöker förklara hur banbrytande just pop-tarts var, att människan före detta mest var som chimpanser som grävde i sanden.

Sedan får vi ta del av komikerns briljanta observationsförmåga när han djupdyker i hur saker antingen "suger" eller "fantastiska" och hur nära besläktade dessa två uppfattningar faktiskt är. Frågan är om någon annan skulle kunna leverera detta med samma självklarhet. Här är allt precis som som det ska vara och Seinfeld håller sig till sitt klassiska bitska humör. Det gnälls om de minsta av detaljer och i en enda mening sammanfattar han hela sin karriär – "Vad mer är irriterande i världen, förutom allting?".

Sparkar in öppna dörrar.

Därefter kör han ett nummer om telefoner och hur "hypno-foni-tiserade" vi alla är. Något som de flesta av oss kan känna igen sig i. Tyvärr sparkar han mest in öppna dörrar utan att bjuda på de där perspektiven han blivit berömd för. Kanske har han ett alldeles för hälsosamt förhållande till sin egen mobil för att verkligen kunna sätta fingret på vad det innebär att vara hypnotiserad av den.

På tal om att sparka in öppna dörrar… mot slutet pratar han mest om sitt äktenskap och svårigheterna i att förutse vad partnern tänker. Snark! Om nu saker som är "fantastiska" är så nära besläktade med de som "suger" så demonstreras det som bäst här. Som i en handvändning går showen från att vara rolig och skarp, till att bli trött och fånig. 

I det stora hela är "Jerry Seinfeld: 23 Hours to Kill" en godkänd show med ett och annat guldkorn. Bitvis skrattar jag högt, bitvis suckar jag, men för det mesta är jag rätt nöjd.