Incantation (2022)
Alla fobier inklämda i en enda skräckis
En mammas hemmavideo förvandlas till en dokumenterad mardröm i Netflix nya sydasiatiska skräckfilm.
Vi har alla någon gång gjort misstag när vi var unga. Men vi har åtminstone inte förbannat alla i vår närhet för att vi gick in i en hemsökt tunnel för views på youtube.
Rou-nan (Hsuan-yen Tsai) är en tillfrisknad mamma som skrivs ut från mentalsjukhus efter att ha trott hon varit förbannad av en illvillig Gud. Hon återfår vårdnaden av sin dotter Dou-Dou (Huang Sin-ting) som varit på ett barnhem under dessa år med vårdnadshavaren Chih-Ming Hsieh (Kao Ying-Hsuan). Rou-nan börjar filma vardagslivet med sin dotter för att ge henne något fint att se tillbaka på när hon växer upp, men den tilltänkta helyllefilmen förvandlas till en dokumentation av en mardröm när de onda krafterna finner dem igen.
Found footage på film är en cinematisk taktik för att krypa publiken under skinnet genom att dra in dem i karaktärernas värld. Ända sedan The Blair Witch Project (1999) skakade om världen med sin ihopklippta hemmavideo om tre ungdomar i en hemsökt skog och tillhörande kontroversiell marknadsföring så har filmskapare utmanat genren på finurliga och ruggiga vis.
"Incantation" tar steget längre. Redan de första minuterna blir publiken inbjuden att svara på gåtor och filosofiska frågor som kommer puttra i bakgrunden resten av speltiden. Rou-nan tar oss i handen likt en dotter och leder oss genom mysteriet bakom hennes förbannelse. Med en stark start med uppslukande mindgames som håller en på tårna så bleknar dock konceptet med ologiska kameravinklar som rimligtvis inte borde existera. Filmskaparna prioriterar underhållande vinklar istället för att hålla sig till sina egna regler och hela found footage-konceptet med en enskild kamera och diverse andra, naturligt förekommande kameror försvinner ut genom fönstret. Förvisso visar dessa hittepåkameror en del otäcka spökligheter men det bryter förtrollningen/förbannelsen vi gick med på i början.
Kanske skräckgenrens största idioter
Skräcken kryper med hela fobiregistret i sin ryggsäck och rent av vidrigt smink och effekter istället för fantasilösa jumpscares. Men de få jumpscares som strösslas ut bränner kvar på närhinnan och man kan knappt bärga sig till nästa, om den nu kommer. Med tanke på att några av protagonisterna uppenbarligen har en dödsönskan och prompt traskar in i "Tunneln man inte får traska in i" så är det ett ganska gott betyg för en skräckfilm.
Mor- och dotterrelationen lämnar mycket att önska. Vad som förmodligen var tänkt att slå på hjärtsträngarna liksom den återuppväckta familjerelationen i Train to Busan (2016) slutar med en ytlig och osympatisk gestaltning som knappast får en att heja på dem. Här hade berättelsen tjänat på att fokusera på intimiteten en enskild kamera kan ge istället för att luckra upp berättelsen till sporadiska, hjärtvärmande moment som inte leder till någon direkt utveckling.
"Incantation" är en homage till found footage och sektfilmer med spridda skurar av genuint läbbiga sekvenser blandat med skräckgenrens största idioter - och det är helt okej. Filmen kommer knappast att gå till skräckhistorien men är ett lätt tidsfördriv för den som gillar skakiga kameror, mystiska kulturer och klassiska demoner. Den finns nu att streama på Netflix.
Mer läsning: