I Am Jonas (2018)

Christophe Charriers småskaliga drama I Am Jonas släpptes alldeles nyligen på Netflix. Det är en fransk TV-film som jag förmodligen hade missat om jag inte fått i uppdrag att recensera den. Såhär efter tittningen, är jag glad att ha åtagit mig uppgiften. Detta är nämligen ett klart sevärt drama om en man som försöker ta itu med sitt förflutna. Regissör Charrier (även manus) har genom att varva nutid med dåtid gett filmen fint flyt som faktiskt höjer den rejält. Om bara speltiden hade fått vara lite längre hade det kunnat bli riktigt bra.

I centrum står Jonas och filmen gör nedslag i två viktiga perioder av hans liv: när han som femtonåring bekantar sig med sin nya klasskamrat Nathan (Tommy-Lee Baïk) och hans livssituation arton år senare. Skådespelarna Nicolas Bauwens och Félix Maritaud delar på ansvaret att porträttera Jonas under dessa två perioder - och båda gör det med ett övertygande resultat. 

Vad var det egentligen som hände?

Vad filmen gör under sin korta speltid på 82 minuter är att den växlar mellan dessa två perioder på ett närmast sömnlöst sätt. Vi följer Jonas när han i högstadiet inleder en kärleksfull relation med den självsäkra och något våghalsiga Nathan, och vi följer honom när han i trettioårsåldern glider omkring utan någon egentligen förankring. Som tittare anar man att Jonas och Nathan var med om något obehagligt under skolperioden, men filmen brådskar inte med att ge oss förklaringen. Istället sitter vi undrande - vad är orsaken till att Jonas missköter sig och mår så kasst i vuxen ålder?

Vi får en förklaring, men filmen undanhåller också vital information om en viss karaktärs öde. Istället för att bli serverade allt på ett silverfat, hålls vi tittare på halster och tvingas bilda en egen uppfattning. Jag personligen uppskattade detta, den mystik som inkorporerats i handlingen och som också går hand i hand med den vemodiga musiken och det melankoliska fotot. Det skulle inte förvåna mig om Christophe Charrier varit inspirerad av Barry Jenkins Oscars-vinnande Moonlight (2016).

Att filmen är så pass kort innebär dessvärre att vi som tittare inte har så lång tid att bekanta oss med karaktärerna. Detta blir extra tydligt i I Am Jonas eftersom att den skildrar huvudkaraktären i två olika tidsperioder. Jag gillar det men jag tror att filmen hade gynnats av att vara en halvtimme längre för att ge oss möjligheten att ännu mer engagera oss i Jonas och Nathans öden. Det är min uppfattning att relationsdramer ska få ta sin tid - titta bara på mästerverken Blå är den varmaste färgen (2013) (180 min) och Call Me by Your Name (2017) (132min).

MER LÄSNING

5 Moderna Coming of Age-filmer
10 Riktigt bra Netflixfilmer som flugit under radarn
10 Udda och bra filmer på Netflix