I Am All Girls (2021)
Två kvinnor skipar rättvisa för alla bortglömda flickor.
I detta råa krimdrama finns två sorters rättvisa: lagen och hämnd. Under utredningen av en inflytelserik pedofilring måste två poliser kämpa för att göra det som är rätt, och det som är förtjänt.
Jodie Snyman (Erica Wessels) jobbar dag och natt för att hitta människohandlare i Sydafrika. Efter ett misslyckat tillslag mot en smugglares gömställe omplaceras hon på ett mordfall av en morfar i ett vitt medelklassområde. Det uppdagas dock att morfadern är en pedofil som utnyttjat sitt barnbarn. Och inte nog med det, hans mördaren har på hans mage ristat in initialerna på en flicka som försvann för flera år sedan. Snart dyker ännu en kropp upp, även han med blodiga initialer tillhörande en försvunnen flicka. Jodie anar ett mönster.
I en annan tid, på en annan plats, kidnappas en ung flicka tillsammans med flera andra till en gård i Sydafrikas vildmark. Hon växer upp i en brutal värld som utnyttjar och säljer vidare henne som boskap. Men hon låter sig inte brytas ner. Hon hittar en väg ut ur fångenskapen och som fri kvinna planerar hon sin hämnd på sina förövare.
I Netflix nya råbarkade drama slungas vi in i en värld där människor är produkter. Det finns tusentals liknande filmer om de kriminella organisationer som härjar under regeringarnas tilltäppta näsor men många saknar vad I Am All Girls har i överflöd: riktiga konsekvenser. De flesta krimdraman centrerar kring droger, vapenhandel och pengar. Självklart har även dessa konsekvenser, men de är ansiktslösa. När Jodie misslyckas är det inte en last med narkotika som försvinner, det är unga flickor.
Filmen är verklighetsbaserad vilket gör filmupplevelsen desto obekvämare. Några öppnande meningar berättar att en man vid namn Gert de Jager kidnappade sex flickor som aldrig hittades. Han erkände på film sitt brott men bandet släpptes aldrig av Apartheidregeringen.
Fel röst berättar.
I vissa filmer tar sidokaraktärer över strålkastarljuset från huvudkaraktären. Detta är fallet med Ntombi (Hlubi Mboya) som inleder en jakt på pedofiler parallellt med Jodies utredning. Den ena stryps av rättsväsendet hon jobbar för, den andra tar saken i egna händer. Det är en fascinerande dragkamp om vem man vill ska nå brottslingarna först och en pyrande undran om hur lång tid det tar innan Jodie upptäcker vem mördaren är. Dessvärre är det också filmens största nackdel. När man vet vem mördaren är från ett tidigt skede så försvinner ett stort spänningsmoment.
Det går inte att förneka att manusförfattarna troligtvis har valt fel huvudkaraktär att följa. Med Jodie i fören drabbas en annars stark berättelse av det så kallade "White Savior"-komplexet där en vit karaktär porträtteras som en räddare till icke-vita. Varför inte fokusera på Ntombis resa? Varför inte ge henne och de andra förlorade flickorna en röst? Alla filmer behöver inte en vit huvudkaraktär för att berätta den rätta historien. Punkt slut.
I Am All Girls är inte lika stark som Sicario eller Argo vars kvinnliga huvudrollsinnehavare den uppenbart har som förebilder. Men det är fortfarande en film som vågar gräva ner fingrarna i smutsen med sanna höga insatser. Förhoppningsvis kommer fler filmer följa dess fotspår.
MER LÄSNING:
Kvinnan i fönstret - recension
TV4 och C More gör serie om Knutbyfallet