Hoops (säsong 1)
”Hoops”-an vad uselt det kan bli.
Jag ber om ursäkt för min dåliga ordlek i rubriken, men jag skulle väl åtminstone inte kalla den usel. Underhållningen i rubriksättningen är fortfarande på en avsevärt högre nivå än den vi bjuds på i den ofattbart onödiga Netflix-serien ”Hoops”.
Det är nog bäst att vi börjar med en påminnelse kring att komedi är högst subjektiv, på ett sätt som enligt mig påverkar tittaren mer än i de flesta andra genrer. Det är med andra ord helt okej om du som läser detta kippade efter andan mellan skratten under din bingetittning av Hoops. Men efter att ha recenserat drygt 300 säsonger av tv-serier och varit ett enormt fan på hobbynivå innan, så är det sällan jag har blivit såhär förvånad över att en serie har lyckats ta sig hela vägen fram till premiär.
Det har givetvis blivit ett gäng sågningar under åren, men ändå förvånansvärt få. Jag älskar tv och det är lätt att vinna min kärlek med så mycket som en god idé i grunden… eller att jag åtminstone förstår hur jag inte är den avsedda målgruppen. Men då trots allt kan uppskatta någon enskild skådespelarinsats eller som minst ett tjusigt foto, som lyckas rama in spektaklet på ett sätt som inte gör att ögonen börjar värka av tristess.
Sen så har vi "Hoops". Netflix har haft förmågan att få till ett gäng riktigt lyckade tecknade vuxenserier, där BoJack Horseman, Big Mouth och F is for Family alla har hyllats här på Filmtopp under åren. Hoops påminner både visuellt och i ton F is for Family på flera sätt, där en småmisslyckad man har ganska stora problem med sitt temperament. I F is for Family är ilskan däremot delvis befogad och alltid motiverad, med utrymme för olika slags utveckling av huvudkaraktären och hans familj.
Hoops följer däremot den misslyckade baskettränaren på en högstadieskola. Han har separerat med sin fru, som numera är tillsammans med hans bästa kompis. Men det känns okej, eftersom hans kompis har en så fin kuk. Ja, alltså om du tyckte den där meningen var jobbig så kommer du inte klara mer en ett par minuter av Hoops. Se det som ett första test; kuk, snopp, fan, rumpa, kiss, bajs. Kippar du efter andan? Jag parafraserade nämligen hälften av seriens mest underhållande och envist återkommande ”skämt”.
Med en sjuåring och en treåring i mitt eget hushåll, är det där trots allt en slags komedi som jag själv utövar mot mina barn — till gapflabb och applåder — på daglig basis. Jag har med andra ord inga som helst problem med att sjunka riktigt lågt i min humor, men problemet med Hoops tycks vara att man inte har en aning om vad man vill uträtta med sin säsong. Den står och stampar på samma ställe och återanvänder samma skämt, till synes helt utan någon form av utveckling.