Godzilla: The Planet Eater (2018)

Japansk animerat, även kallat anime, är en genre som fascinerar med sina animationer i synk med högkvalitativa handlingar. Vem minns inte mästerverk som Min granne Totoro, Spirited Away och Prinsessan Mononoke, för att nämna några. Publikmässigt växer den och Netflix har självklart valt att haka på kassakon för att globalisera konstformen. Det senaste tillskottet i streaminjättens anime-utbud är en triologi om det klassiska japanska filmmonstret Godzilla.

Godzilla, ”kungen av monster”, såg dagens ljus i den japanska spelfilmen med samma namn från 1954. Gojira, som är det japanska namnet, är en vattenödla som muterats till abnorm storlek och sedan tagit ut sin hämnd för människan idioti.

30 filmer om monstret finns det i skrivande stund och till våren förväntas den trettioförsta ha premiär, Godzilla: King of the Monsters. Ödlan har genom åren gått från att vara ett anarkistisk monster, som älskar att pulverisera japanska storstäder, till att faktiskt försvara såväl japaner som amerikaner mot fiender, såsom: Battra, Destoroyah och ärkefienden King Ghidorah, som är antagonisten i Godzilla: The Planet Eater.

Handlingen tar vid precis efter den andra filmen. Mänskligheten är närmast utraderad och jorden är nu en ödslig plats där endast stäpprullare kan regera. Godzilla är för tillfället ur leken men mänskligheten – ledd av människan Haruo – måste tillsammans med sina allierande stoppa det mäktiga monstret Ghidorah.

"Till och med en specialeffekts-missbrukare som Michael Bay hade undrat vart storyn tagit vägen"

Regissören Kôbun Shizuno har med sitt nytänk valt att sätta mänskligheten i fokus och inte jätteödlan. Långdragna actionsekvenser där byggnader raseras, som är Godzillas trademark, har den här gången gett vika för mer djupa filosofiska samtal. Och främst från huvudpersonen Harous mun som med jämna mellanrum sprutar ut floskler likt en sportkommentator på tv.

Samtidigt är filmen trogen sina rötter och försöker tillfredsställa publiken med nostalgi, som exempelvis ärkefienden King Ghidorah som såg dagens ljus redan 1964 i filmen Ghidorah, the Three-Headed Monster. 

Filmen är fantastiskt animerad med ett detaljarbetet som går att ställa ut på den finaste av gallerier. Filmbolaget Toho Animation har skapat ren konst. Problemet är bara att allt ögongodis tar fokus från handlingen som agerar utfyllnad. Till och med en specialeffekts-missbrukare som Michael Bay hade undrat vart storyn tagit vägen.

"Godzilla: The Planet Eater" balanserar mellan att vara nyskapande och samtidigt vara trogen filmseriens rötter, men resultatet blir en ocean av utfyllnad som enbart kan underhålla målgruppen. I värsta fall.