The Fundamentals of Caring (2016)
Jonathan Evisons roman The Revised Fundamentals of Caregiving har blivit film, regisserad av Rob Burnett och distribuerad av Netflix. Filmen har fått den något förenklade titeln The Fundamentals of Caring och jag har precis synat den i sömmarna.
För några år sedan förlorade Ben Benjamin sin son i en hemsk olycka och sedan dess har även hans äktenskap gått i kras. I ett försök att få sitt liv på fötter igen söker han jobb som skötare åt en ung man vid namn Trevor, som är rullstolsburen på grund av en ovanlig muskelsjukdom. Prognoserna om en kraftigt förkortad livslängd har gjort Trevor till en bitter person som lever ett väldigt inrutat liv, medan han mer eller mindre väntar in döden.
Bens närvaro får dock en positiv inverkan på Trevors humör, så i den grad att han till och med låter sig övertalas att åka med på en road trip genom USA. Målet är att få se ”världens djupaste grop” i verkligheten, men resan ska komma att bjuda på mycket mer än så.
LÄS OCKSÅ: De bästa filmerna på Netflix
The Fundamentals of Caring är vid första anblick en ganska typisk road trip-film. Det är emellertid en bra sådan med en perfekt balans av sprudlande feel good och nattsvart tragik. Huvudrollsinnehavarna Paul Rudd och Craig Roberts klarar dessa skiftningar på ett väldigt bra sätt och deras personkemi fungerar lika bra både i de komiska scenerna såväl som de mer allvarsamma. Selena Gomez har också en ganska stor roll i filmen och precis som i Spring Breakers visar hon även här att hon faktiskt är en skådespelerska att räkna med.
Trots att filmens handling är bra och engagerande så är den kanske inte speciellt originell. Fast den har en extra dimension. Vetskapen om att Trevor inte kommer att leva särskilt länge och att händelserna i denna historia mycket väl kan vara de bästa han någonsin kommer att uppleva. Något som framkallar en komplex och bitterljuv känsla i mig som tittare.
Om man ska nämna något som hamnar på filmens minuskonto, så är det att några av de mest tragiska scenerna inte får mig att känna så mycket som de borde göra.
Bäst: Filmens bitterljuva feel good-känsla samt personkemin mellan huvudkaraktärerna.
Sämst: De starkaste scenerna levererar inte fullt ut.