Finding Agnes (2020)
Inte uselt men tråkigt.
Virgilio Rivero, även kallad Brix (Jelson Bay), blev lämnad av sin mamma Agnes (Sandy Andolong) som barn. I vuxen ålder har han blivit en framgångsrik företagare och försökt gå vidare med sitt liv. En dag dyker hon upp på hans arbetsplats – startskottet för en resa han aldrig trodde att han skulle uppleva.
Dock blir det inte som tänkt då Agnes tragiskt och plötsligt går bort i en stroke. Han hittar brev från henne i sitt gamla hem, som får honom att resa till Marocko där han träffar Cathy Duvera (Sue Ramirez), som hjälper honom att ta reda på mer om hans mor och hennes liv där.
Jag förstår vad filmen vill säga och vilka budskap den försöker förmedla, men det går inte riktigt ända hem. Den vill härma en amerikansk ”soul searching”-film, men är utfärd i samma anda som en spansk såpopera. Vi får onödiga återblickar i gulvitt skimmer och voice-over av händelser vi precis sett. Skådespelarnas reaktioner på informationen de får reda på är så vitt skilda, och ibland icke-existerande, att det är svårt att ta dem på allvar.
Bays insats är ljummen som mest och får inte att mina tårkanaler öppnas – inte hans heller för delen. Ramirez visar däremot upp ett ärligt försök till skådespelarprestation och gjorde det något enklare att ta sig igenom filmen, men inte mycket.
Som publik får vi inte lära känna någon karaktär mer än på ytan och vi får heller ingen djupdykning av något av de problem som tas upp. Ämnen som fysisk och psykisk misshandel, att dra skam över sin familj och upptäckten av nya familjeband hanteras i förbifarten. Tidsenliga, relevanta teman tappas i marken och vad som hade kunnat vara starkt och slagkraftigt är istället tomt och menlöst.
Istället för det medryckande och känslosamma drama som trailern lovar mig får jag en, ärligt talat, tråkig upplevelse. Det är ingen usel film, det finns ändå någon scen här och var som glimrar till av potential, men inte tillräckligt många för att göra det värt besväret att se den.