Fear Street: Part Two – 1978 (2021)
Skräckfilmernas ljuva nostalgi.
Netflixs skräcktrilogi gräver djupare i Shadysides historia. Frågan är om skamlöst blodbad och klyschiga karaktärer räcker för att hålla intresset vid liv.
MER LÄSNING:
I Netflix nya skräckfilmstrilogi står tonåringarna i fokus precis som 70- och 80-talets storhetstid för genren. Varje fredag i tre veckor släpps en ny film i serien som utspelar sig under olika årtionden och det blir därmed lite av det goda från varje era.
Filmserien bygger på romanförfattaren R.L Stines skräckromaner. I ett hopkok av det bästa från böckerna följer filmerna ett gäng tonåringars försök att stoppa den odödliga häxans Sarah Fiers herrevälde som krävt otaliga liv i den lilla staden Shadyside.
Med uppenbar spoilervarning så slutade den första filmen... En aning miserabelt. Deena (Kiana Madeira) och hennes gäng slogs tappert mot häxans återuppväckta mördarsoldater men inte alla klarade sig. Slutet tycktes bitterljuvt när dock Deenas stora kärlek Sam (Olivia Scott Welch) slank undan häxans klor – trodde de. Fortfarande besatt slängs hon ner i bakluckan på bilen och syskonen Deena och Josh (Benjamin Flores Jr.) klampar in hos den enda överlevaren från förra attacken, den isolerade och förståeligt skräckslagna C. Berman (Gillian Jacobs) i jakt på hjälp.
Berman säger att det inte finns något hopp för någon av dem och det styrker hon med berättelsen om när hon själv mötte häxans förbannelse.
Spola tillbaka bandet sexton år till 70-talets utsvängda jeans, bruna tapeter och sommaren av frigörelse. Eller för skräckfantasten: årtiondet för The Texas Chainsaw Massacre, Carrie och Halloween varav samtliga är tydliga referenser till andra filmen i serien.
Tonåringar från de två rivaliserade småstäderna Shadyside och Sunnyvale flockas till lägret Nightwing för en sommar av lek och tävlingar. Bland dem är systrarna Berman som är skrattretande motsatser. Ziggy (Sadie Sink) är rebellisk och har attitydproblem medan Cindy (Emily Rudd) är en mjäkig lägerledare utan någon attityd alls. När en av lägerledarna blir besatt av den legendariska häxan och går på galen mördarturné tvingas systrarna ta sjumilakliv utanför sina bekvämlighetszoner för att rädda sig själva och sina vänner.
"Brutalitetsmätaren uppfylls."
Man behöver inte vara särskilt observant för att se referenserna till skräckklassikerna "Fear Street: 1978" dansar runt. Det är både till dess styrka och nackdel. Förvisso ger årtiondet filmen utspelar sig i och de uppenbara inspirationskällorna en enhetlighet som första filmen saknade. Den omges av ett nostalgiskt sken som är svår att inte uppskatta. Men det bäddar också för en väldigt fantasilös antagonist (läs: kille med mask och kniv) som förutom billiga jumpscares inte tillför något att gömma ansiktet bakom kudden för.
På den ljusa sidan uppfylls brutalitetsmätaren tidigt och svämmar över, i alla fall för att vara en film för yngre publik. Det här med att gömma saker från kameran för att skapa spänning finns inte riktigt. Ingen går säker, precis som en bra skräckfilm ska vara, och det sitter ännu bättre när karaktärerna faktiskt är relativt smarta. Ingenting får det att kittla bättre än när karaktärerna gör allting rätt men saker och ting ändå går åt pipan.
Inte rädd för att bloda till det
Vi är två filmer in i serien och nu vet vi vad vi kan förvänta oss. Fear Street-trilogin kommer knappast vara källa för mardrömmar men den är inte rädd för att bloda till det. Skaparna vet att publiken tål och kräver mer så de backar inte för att duka upp knark, halva svordomsregistret och en nypa gore. Mer ofta än sällan sänker dock filmerna sig själva med klyschiga karaktärer och stelt tonårsdrama som man måste sitta igenom och ibland undrar man om det är värt det för att komma till tredje filmens final.
"Fear Street: Part Two – 1978" är helt klart bättre än sin föregångare men fortfarande inte något att hoppa jämfota över. Låt oss hoppas att finalen ger oss mer gore och framförallt - den sanna berättelsen om Sarah Fiers.