Dynasty Warriors (2021)
Ett snudd på magiskt haveri.
När TV-spelsserien "Dynasty Warriors" blir film slutar det i ett nästintill totalhaveri. Urusla specialeffekter och övertydlig dialog ger åtminstone något slags underhållningsvärde.
När ska förbannelsen som vilar över alla TV-spelsfilmatiseringar brytas? När ska vi få vår första riktigt bra film?
Inte i fallet med Netflix Dynasty Warriors i alla fall.
Jag måste inledningsvis påpeka att det faktiskt finns en del underhållande TV-spelsadaptioner. Till exempel Pokémon: Detective Pikachu och förra årets Sonic the Hedgehog, filmer som inte kommer revolutionera filmmediet men som ändå lyckades leverera en trivsam stund. Just nu är de måttstocken att utgå ifrån, målet att sukta efter.
"Det kryper i kroppen."
Koei Tecmos actionserie, som filmen delar namn med, har varit en ständig närvaro i TV-spelsbranschen sedan 1997 då det första spelet släpptes. Filmen har var på gång sedan 2017 då inspelningarna skedde. Varför exakt det har tagit fyra år att få ut filmen är oklart. Sammanfattningsvis kan handlingen beskrivas som en fri tolkning av romanen Sagan om de tre kungarikena som skildrar den kinesiska Handynastins fall på 200-talet. Jag vill verkligen betona orden "fri tolkning" för även om några av karaktärerna i filmen är baserade på historiska figurer (precis som i spelförlagan) ställer jag mig tveksam till att flera av den kunde skjuta eld och is från sina svärd, samt återuppliva döda soldater som hästätande zombies. Men det är bara petitesser i sammanhanget – är filmen bra?
Nej. Oh, nej.
Faktum är att "Dynasty Warriors" relativt ofta är så dålig att det kryper i kroppen. Utdragna fightingsekvenser där urusla specialeffekter konstant förolämpar din intelligens som publik följs av banala dialogscener där karaktärer högtravat och överpedagogiskt berättar handlingen. Ingen ska lämnas utanför. Filmen har egentligen en ganska tydlig och enkel handling men problemet (ett av många!) är den tsunami av karaktärer som konstant slängs mot tittaren. Varje viktig rollfigur presenteras med en stor namnskylt för att signalera att den är viktig. Efter en halvtimme har så många personer introducerats att det nästan blir parodiskt. Kanske kan detta passa bra som ett dryckesspel? Varje gång en ny karaktär dyker upp tar alla varsin klunk? Det kan bli en blöt kväll.
I övrigt är karaktärerna platta som lönnlöv och deras uppgift tycks endast bestå i att stirra varandra djupt i ögon, leverera ännu en överdrivet tydlig replik och sedan ge sig ut på slagfältet och vifta med sina wellpapp-vapen. Den lilla behållning som finns är de vackra miljöerna och att det stundtals blir så bajsnödigt dåligt att jag inte kan låta bli att skratta. När datoranimerade hästar hoppar genom stenräcken för att sedan galoppera över hustak vill jag nästan applådera att ingen har satt ner foten under produktionen.
Så nej. Förbannelsen över TV-spelsfilmatiseringen är inte bruten. "Dynasty Warriors" försöker inte ens rubba den.
VIDARE LÄSNING: