Det kusliga huset (2021)
En nyinflyttad familj. En kuslig stad. En lite väl nyfiken unge. Du vet dealen.
Den närmast utdöda genren skräck för ungdomar gör en comeback i denna tyska rulle om en familj som flyttar till en småstad. Dessvärre förtjänar den inte en plats på kultlistan.
En mamma flyttar till en liten stad i Tyskland vid den slovenska gränsen med sina två barn - tonåringen Hendrik (Leon Orlandianyi) och lillebrodern Eddi (Benno Rosskopf). Hendrik är bitter över flytten från storstaden och saknar sitt gamla liv. Det blir inte bättre av att byns befolkning stirrar ut familjen vart de än går. Huset de bor i är hemsökt, påstår de. En mamma förgiftade sina två söner där för flera år sedan. Hendrik skakar av sig vidskepelserna som typiskt småstadsdravel, men när konstiga saker börjar hända tvingas han gräva i husets förflutna.
En natt börjar Eddi gå i sömnen och rita symboler på väggarna. Röster viskar i huset och ja, det är något väldigt märkligt med granntanten. Är det inte alltid det? För att gå till botten med märkligheterna tar Hendrik hjälp av hurtiga Fritz (Lars Bitterlich), ett namn han valt för det låter coolare än Friedrich, och Ida (Mari Weischler) som är den enda som inte tittat snett på Hendrik sedan inflyttningen. Kommer de kunna lösa husets mysterium?
Det fanns en gyllene tidsålder för skräckfilmer riktade till barn och tonåringar. Vem kan glömma smålöjliga The Goonies som introducerade Josh Brolin innan bad boy-stämpeln? Eller live action-remaken om det vänliga lilla spöket Casper? De största skorna att fylla tillhör definitivt Goosebumps som format en hel generation av skräckälskare.
Genren har sakta försvunnit i takt med megaföretagens övertagande. Disney spottar ut några "skräckisar" då och då men ingen når upp till de charmiga outsiderbarnen och halvtaskiga men otroligt beroendeframkallande produktionskvalitén man finner i filmerna från 90-talet och tidiga 2000-talet.
Även om Det kusliga huset har sina brister så återupplivar den något nostalgiskt som påminner om millennieskiftets kultrullar. Själva spökhistorien är en klassisk berättelse som barn alltid har och kommer fortsätta berätta för varandra på sleepovers. Det finns absolut ingenting unikt med berättelsen, snarare verkar den göra allt för att klämma in så många klassiska troper som möjligt. I och för sig är det inte meningen att den här genren ska vara hårresande läskig men filmskaparna borde ha lite mer tilltro till sin publik. Det läskigaste som händer är att en snigel blir ihjältrampad och det är bara äckligt.
En kan inbilla sig att produktionsdesignen hämtar inspiration från 80-talets skräckisar. Det är dock uppenbart att filmen försöker hoppa på den neonlysande trenden som Stranger Things startade och som American Horror Story fortsatte. Syntmusik har ersatt kusliga stråkar, kläderna påminner om tonåringarna från 80-talets slasherrullar. Det finns till och med en polaroidkamera och en Super 8-projektor för den som inte fattade vinken.
Mer läsning: Trailern för Stranger Things säsong 4 är här
Den här filmen hade kunnat vara magisk och andats liv i en utdöd genre. Dessvärre är det, förutom extremt oläbbigt manus, ensemblen som stampar ut den lilla glöd som en gång fanns. ingen gillar en dryg tonåring på film och Hendrik är nog den mest osympatiske huvudrollen på länge. Fritz är en karikatyr av forna älskvärda nördar men det är stackars Ida som får det att krypa i skinnet mest. Priset för den torraste och tråkigaste tjejen på film går oavkortat till henne. Fy skäms, manusförfattare!
Om du kan se förbi bristerna för att få en släng nostalginoja från dina barndoms favoritfilmer, för all del, se Det kusliga huset. Förvänta dig ingen nagelbitare bara.
Vidare läsning:
Peter Pan och Wendy kommer nästa år
Gamla barnprogram - 12 klassiker vi minns