"Dead to Me" (säsong 1)

Tidigare i år recenserade jag Ricky Gervais Netflix-serie After Life, som i stort sätt även den handlar om samma sak, men där huvudkaraktären förlorat sin fru istället. Det är med andra ord inte direkt någon en ny typ av story vi får följa i komediserien Dead to Me, även om skaparen försöker att introducera lite nytt liv i berättelsen med hjälp av "plot-tvistar" som syns lång väg.

Jen (Applegate) förlorar plötsligt sin make i en bilolycka och lämnas ensam kvar med deras gemensamma barn. Klipp med grannar och "vänner, som lämnar av en massa lagad "hoppas-ni-mår-bättre-snart"-mat, och andra typiska änka/änkling-scener, inleder säsongen. Det hade kunnat kännas klyschigt och tröttsamt om det inte vore för Applegates grymma skådespelarinsats, som fortsätter på topp genom hela säsongen.

När Jen, efter vissa påtryckningar, börjar gå till en stödgrupp för personer som har förlorat en närstående, stöter vi för första gången på Judy (Cardellini). Hon är Jens raka motsats, men verkar ändå förstå henne bättre än alla andra hon har träffat sedan makens bortgång. Något som resulterar i en väldigt fin vänskap mellan de djupt olyckliga kvinnorna.

Kommer knappast vinna några större priser.

Applegates och Cardellinis gemensamma scener är hela och enda anledningen till varför du ska ge just Dead to Me en chans, framför exempelvis Sorry for Your Loss och After Life, som båda har starkare grundberättelser att dela med sig av. Vänskapen, medberoendet, frigörelsen och den förlösande komedin till det mörka temat får liv tack vare skådespelarprestationerna.

Även om serien knappast kommer att vinna några större priser är det ingen tvekan om att framför allt Applegate, bör förvänta sig att se sitt namn bland de nominerade på prisgalorna framöver. Med tanke på talangen framför kameran är det däremot lite synd att vi storymässigt tvingas lägga så pass stort fokus vid olika tvistar, istället för att bara låta oss verkligen gå ned på djupet i Jens och Judys relation.